Recension: Here (2024) – ”Detta är filmmagi”

Jag visste två saker om "Here" innan jag såg filmen. För det första återförenar filmen Tom Hanks och Robin Wright med regissören Robert Zemeckis. För trettio år sedan skapade de filmmagi med klassikern Forrest Gump, vars manus skrevs av Eric Roth, som även skrivit manuset till Here. För det andra visste jag att de har använt visuella effekter för att få Hanks och Wright att se yngre ut under vissa delar av filmen.

När jag börjar se filmen blir det snart tydligt att "Here" utspelar sig på en enda plats i olika tidsperioder med en statisk kamera. Det samlade första intrycket är att Here är en väldigt plojig film; det har lagts väldigt mycket energi på en massa ovanliga tekniska aspekter.

Men hör och häpna: Detta är finfin filmmagi.

Livet ”här”

Under den förcolumbianska tiden får vi följa ett urinvånarpar (Joel Oulette och Dannie McCallum). Under kolonialtiden får vi följa Benjamin Franklin (Keith Bartlett) och hans släktingar. Senare byggs huset där mycket av handlingen utspelar sig. Här får vi följa ett par runt sekelskiftet (Gwilym Lee och Michelle Dockery) och senare det gladlynta paret Leo (David Fynn) och Stella (Ophelia Lovibond). I modern tid flyttar familjen Harris (Nicolas Pinnock, Nikki Anuka-Bird och Cache Vanderpuye) in i huset.

Huvuddelen av filmens handling kretsar kring familjen Young. Först flyttar Al (Paul Bettany) och Rose (Kelly Reilly) in i huset efter andra världskriget. Senare får vi stifta bekantskap med parets son, Richard (Hanks) och hans fru, Margaret (Wright).

"Here" skiftar hela tiden mellan berättelserna, som dock berättas i kronologisk ordning (när Hanks och Wright blir äldre, får vi inte följa dem när de var yngre igen). Regissör Zemeckis håller för det mesta hög klass i berättandet. Hans karriär sträcker sig över fyrtio år och han bevisar än en gång att han har en fingertoppskänsla för att porträttera de viktiga ögonblicken i livet som få andra regissörer kan.

Somliga familjer får dock alldeles för lite utrymme; berättelsen om familjen Harris saknar nästan all skärpa. Och somliga delar av familjen Youngs berättelse är lite väl klyschig, men livet är ju å andra sidan fyllt av klyschor.

En färgsprakande film

De små svagheterna i berättandet vägs dock mer än väl upp av fotot. Zemeckis har alltid haft ett bra öga för de grundläggande principerna färg och rörelse, vilket vi även kan se i både Tillbaka till framtiden och Forrest Gump. Here är en fantastiskt snygg film.

Jag glömmer ganska snart att hela filmen, utöver en kort sekvens i slutet, endast använder en vinkel, en fast eller statisk vinkel. Den teknik som får skådespelarna att se yngre ut har använts i andra filmer och har då kritiserats mer än en gång för att se plastig ut (brukar kallas ”The uncanny valley”), men tekniken gör sig rätt bra på avstånd och distraherar inte från berättandet.

Det händer mycket i bilden nästan hela tiden, vilket är anledningen till att den statiska vinkeln inte stör. De starka och skiftande färgerna gör att bilden känns som att den nästan sprakar. Det känns som att Zemeckis har öppnat ett fönster in i historien. Och det jag får se är roligt, rörande, sorgligt, frustrerande och framför allt vackert.

Kort sagt är detta filmmagi. Detta blev en bra början på mitt filmår.

”Here” har biopremiär den 17 januari.