Hellboy (2019)
Obegriplig handling i Neil Marshalls humorbefriade ''Hellboy''.
Jag säger det direkt: regissören Neil Marshall har inte lyckats göra en bra film med årets ’’Hellboy’’. Den är totalt humorbefriad och det vore en underdrift att kalla storyn för osammanhängande. De visuella effekterna och actionsekvenserna är så usla att man knappt tror sina ögon. Gör er själva en tjänst: lägg inte tid och pengar på den här smörjan.
Hellboy – djävulspojken från en annan dimension som räddas från nazisterna av en omtänksam brittisk forskare under andra världskriget – är ursprungligen en serietidningsfigur skapad av Mike Mignola. Karaktären gjorde sin spelfilmsdebut i Guillermo del Toros visuellt fascinerande ’’Hellboy’’ (2004). Filmen blev en formidabel succé som ledde till den mycket bättre uppföljaren ’’Hellboy II: The Golden Army’’ (2008), också i regi av del Toro. I båda filmerna spelade Ron Perlman huvudrollen som Hellboy. Med både allvar och komisk finess gestaltade han karaktärens svårigheter med att hitta sin plats i människornas värld. Tillsammans med kärleksintresset Liz och amfibiemannen Abe, bildade han ett udda superhjälteteam som under statlig översyn bekämpade alla möjliga sorters monster.
Årets ’’Hellboy’’ har dock inte ett skvatt att göra med Guillermo del Toros filmer, utan är istället en total nyversion av karaktären och dennes historia. Det är Neil Marshall som regisserat, och David Harbour från ’’Stranger Things’’ (2016-) ses nu i rollen som Hellboy. Resultatet är tyvärr häpnadsväckande dåligt. Detta är en humorbefriad film med obegriplig handling där det inte finns något av substans att hämta.
Det hela inleds med en katastrofalt usel prolog, där massor av information presenteras i raketfart. Därefter kastas vi till nutid. Under vägledning av sin far (Ian McShane), som är chef på Byrån för paranormal forskning, utför Hellboy alla möjliga sorters uppdrag där han handskas med övernaturliga väsen.
Ja, det är verkligen svårt att redogöra för filmens bedrövliga handling. Här finns en datoranimerad varulv, som letar efter nergrävda kroppsdelar av en ondskefull häxa (Milla Jovovich), i hopp om att han ska kunna väcka henne till liv och på så sätt utkräva hämnd på Hellboy av helt obegripliga skäl. Jättar, nazister, ockulta herrsällskap och Kung Artur – jo, faktiskt – dyker också upp. Hellboy ställs mot skurkarna i flera uselt klippta actionsekvenser.
Dialogen är förfärligt tråkig och manuset kommer inte ens i närheten av det i Guillermo del Toros filmer. I en scen när Hellboy ställs inför en enögd, datoranimerad häxa påpekar hon till honom: ’’Vilka vackra ögon. Pissgula, min favoritfärg’’. På den nivån är det alltså.
Det här projektet var dömt att misslyckas redan från början. Att försöka göra något nytt av en karaktär, som redan porträtteras i två filmer av mästerregissören Guillermo del Toro, är ingen lätt uppgift. Neil Marshall gjorde ett försök, men utan framgång.
Det dyker upp två scener som bäddar för en uppföljare. Jag hoppas att den inte blir av.