When We Rise (2017)

1972 flyttade tre personer till San Fransisco; den 17-årige fredsaktivisten Cleve Jones, Vietnamnsoldaten Ken Jones och kvinnorättskämpen Roma Guy. When We Rise är skildringen av deras upp-och nedgångar inom HTBQ-rörelsen fram till 2013, då högsta domstolen legaliserade samkönade äktenskap i Kalifornien. Inte helt olikt superhjältarnas Avengers får de oftast kämpa sina egna strider på olika håll, men ett fåtal gånger under seriens gång sammanstrålar de. Det finns en tydlig röd tråd mellan deras berättelser där Cleve och Romas är de mest likasinnade eftersom de båda väljer en politisk bana, medan Ken får kämpa mot fördomarna kring homosexualitet och svarta på en mera gatunära nivå. Alla tre är baserade på verkliga personer och serien är delvis inspirerad av memoaren When We Rise: My Life in the Movement, skriven av just  Cleve Jones.

I dessa Trump-deppiga tider träffar serien oerhört rätt då den på ett nästan övertydligt metodiskt sätt prickar av alla historiska punkter inom den amerikanska HTBQ-rörelsen, och pekar på varför de fortfarande är aktuella.

Det ska ha tagit Dustin Lance Black omkring fyra år att skriva manuset till When We Rise. Resultatet är en 5 och en halv timme lång redogörelse över HTBQ-rörelsen utveckling i USA där omkring 40 år av människoöden och politisk turbulens ska täckas in. Redan på förhand finns det anledning att vara skeptiskt: hur ska en serie lyckas täcka in fyra decennier av händelser på så kort tid? Tja, det gör den inte.

I ena stunden får vi se hur prideflaggan skapas, i nästa blir en huvudkaraktär knivhuggen när hen träffar sin livspartner och det hintas om aids-ubrottet. Med undantag för den första episoden går berättelsen undan. Scener av känslomässiga ögonblick tillåts inte landa hos mig som åskådare utan måste skyndas vidare för Harvey Milk ska mördas, proposition 8 ska diskuteras och socialen ska ta någons barn. I vissa stunder föreställer jag mig Dustin Lance Black sittandes på sin kammare med en lång checklista över historiska händelser som ska avverkas. Och ja, det finns en tanke bakom det: den här serien vill visa upp en så pass sanningsgrann bild av historien som den kan, men konsekvensen av detta i kombination med den korta speltiden blir att karaktärerna får lida.

Missförstå mig inte, serien sätter alltid sina tre huvudkaraktärer först. Det är alltid deras reaktioner och ur dras perspektiv som de historiska händelserna gestaltas och det är stundtals gripande. Men det går ofta för fort. When We Rise tvingar lite för ofta in sig själv i ett hörn där den måste måla med breda penseldrag för att föra berättelsen framåt. Flera intressanta sidokaraktärer ges inte det utrymme de förtjänar och när deras insats i berättelsen avslutas slussas de snabbt av scenen. Det är synd eftersom alla inblandade skådespelare ger sitt allra bästa och det är mestadels tack vare dem som det ändå bildas ett känslomässigt band mellan dem och mig som tittare.

Jag ställer mig skeptisk till valet av vissa skådespelare. Efter andra avsnittet gör serien ett hopp i tiden på cirka tio år. Då passar man på att byta ut flera av skådespelarna för att gestalta deras åldrande. Jag säger det bara rakt ut: Austin P. McKenzie och Guy Pearce är inte särskilt lika, men jag förväntas ändå köpa dem som samma karaktär. Att det dessutom enbart gått tio år gör att karaktärernas visuella förändring känns ännu mindre osannolik. Det här gör den första halvan av avsnitt tre lite onödigt svår att ta till sig. Deras insatser i rollerna är som tur minst lika bra som deras yngre kollegor.

When We Rise är en fascinerande, om än bristfällig, serie. Att följa utvecklingen av tre karaktärer under så pass lång tid och se hur både de och deras samtid speglas i deras egna personligheter är en resa som ger perspektiv på hur långt HBTQ-rörelsen har kommit, men också hur mycket det finns kvar att kämpa för. Hade serien fått ytterligare ett par timmar på sig hade vi förhoppningsvis sluppit den lite stressande känsla som den tyvärr präglas av.