We Are Who We Are (säsong 1, avsnitt 1-4)

Det råder verkligen ingen tvekan om att italienaren Luca Guadagnino är en otroligt kompetent regissör, med filmer som Susperia, A Bigger Slpash, Kärlek på Italienska och Call Me by Your Name under bältet. Det kryllar även av utsökt vackra och visuellt slående scener i hans första TV-serie We Are Who We Are… med inslag av Euphoria, fast på en militärbas i Italien då.

Den första halvan av säsongen har utan tvekan ett flertal saker som visar på att det finns en stor potential för serien att bli något riktigt bra. Precis som i Call Me by Your Name så följer vi en både kärleksmässigt och sexuellt oerfaren ung man i Italien. Fraser Wilson (Jack Dylan Grazer) har mot sin vilja tvingats flytta till en amerikansk militärbas i Italien, tillsammans med sina två mammor — varav den ena är den överste (Cholë Sevigny) som ska ta över befälet för hela militärbasen.

Vi får tidigt veta att förhållandet mellan Fraser och hans biologiska mamma Sarah (översten spelad av Sevigny) är väldigt speciellt. Under vissa explosiva scener får vi se både känslomässiga och förvirrande vändningar i deras relation. Där bonusmamman Maggie knyter ihop hushållet och lyckas sprida en viss normalitet i deras annorlunda tillvaro.

Samtidigt inleder Fraser en spännande och utforskande vänskap med grannflickan Caitlin, dottern till en av de högst rankade militärerna under Sarahs befäl. Caitlin vill nämligen helst klä sig i kläder som får henne att se ut som en pojke, något Fraser tycks vara den enda på militärbasen att uppfatta. Vilket stärker bandet mellan Fraser och Caitlin, men även väcker Sarahs uppmärksamhet. Sen får vi även följa ett gäng sidokaraktärer från ungdomarnas gemensamma skola.

Guadagnino kastar ut små krokar åt alla möjliga håll och jag känner själv att det nappar på flera ställen där något intressant skulle kunna utforskas, men istället för att hiva upp fisken och låta oss se vad som döljer sig under ytan… fortsätter nya krokar att kastas ut. Om det inte vore för att serien är så visuellt slående och att jag verkligen hoppas på att få se mer av Sevignys underliga karaktär, så hade det nog varit väldigt enkelt att bli uttråkad av att We Are Who We Are inte tycks handla om något specifikt.

Det är däremot inte helt ovanligt att regissörer som är vana vid att ta sig an långfilmer ser sina första TV-serier som ”långa filmer”, där det inte är förrän i slutet man riktigt förstår varför inledningen tycktes vara så osammanhängande. Jag hoppas att så är fallet med We Are Who We Are, för det finns utan tvekan stor potential för något riktigt bra här — även om det i nuläget bara når upp till ett betyg någonstans i mitten på betygsskalan.

För fler recensioner ---> Scrolla vidare! Spana också in vår lista med de bästa serierna på HBO!