The White Lotus (säsong 1)
”The White Lotus” bjuder på gripande underhållning
HBO låter oss följa med på sommarsemester till Hawaii och den tropiska resorten ”The White Lotus”. En resa ingen kommer att vilja missa.
MER LÄSNING:
När det kommer till riktigt grymma tv-serier på senare år, under den alltmer svårnavigerade och överfulla streamingvärlden, så brukar det antingen röra sig om gigantiska och påkostade adaptioner av böcker och fortsättningar/reboots av gamla kultprojekt. Eller så rör det sig om tv-skapare som får fria tyglar att skriva och skapa något helt eget, den typ av projekt vi förr i tiden skulle ha fått se i form av en indiefilm.
The White Lotus tillhör utan tvekan det senare alternativet av dessa två vanligaste sorter av riktigt välgjorda och underhållande tv-serier. Mike White, som tidigare skapat tv-serien Enlightened och skrev manuset till School of Rock, har nu fått chansen att både skriva, producera och regissera samtliga avsnitt av The White Lotus.
Det har resulterat i att de drygt sex timmarna av miniserien känns precis som den där typen av genomtänkta och genuint välgjorda indiefilmerna, från någon halvgalen typ med en väldigt specifik vision… som haft turen att förverkligas på de bästa av sätt. Trots att handlingen i sig egentligen inte är särskilt fantastisk över huvud taget, men helheten gör ändå upplevelsen till ren och skär underhållning.
"Känns som en mental tennismatch."
I serien får vi följa ett gäng gäster och några anställda vid resorten The White Lotus, men under det första avsnittets inledande minuter får vi veta att någon har dött vid hotellet och håller på att lastas ombord på planet hem. Därefter spolas tiden tillbaka en vecka och så får vi följa händelserna som slutligen knyter ihop början med slutet så att säga.
Under resans gång bjuds vi på alla möjliga mer eller mindre seriösa teman, spirituella uppvaknanden, skrattretande vackert foto och genomgående fint skådespel. Scenerna har en förmåga att växla mellan underhållande galenskap och gravallvarlig oro, på ett sätt som nästan känns som en mental tennismatch ibland… men som åtminstone för mig resulterar i en känsla av otroligt väl spenderad tid.