The Many Saints of Newark (2021)
Filmen ger otillfredsställande svar på frågan "Vem skapade Tony Soprano?"
"The Many Saints of Newark" känns mer som en välgjord men i slutändan medioker gangsterrulle, blek i jämförelse med föregångaren "The Sopranos".
Att göra en film som utspelar sig i samma universum som den mest banbrytande och mästerliga tv-serien genom tiderna ter sig på pappret vara en uppgift dömd att misslyckas. Så blir också fallet med The Many Saints of Newark, som visserligen är välgjord men totalt bleknar i jämförelse med The Sopranos (1999-2007), där James Gandolfini levererade en av de mest legendariska skådespelarinsatserna någonsin i rollen som maffiabossen Tony Soprano.
Med The Many Saints of Newark är det svårt att få en bild av vad regissören Alan Taylors syfte med filmen egentligen är. Å ena sidan känns det som att han vill skildra hur Tony Soprano (i filmen spelad av James Gandolfinis son Michael Gandolfini) inte lyckades göra sig fri från sin våldsamma maffiafamilj och således blev den han blev.
Men å andra sidan ägnar Taylor mycket av filmens speltid åt den blodiga konflikt som eskalerar mellan Tonys familj och en grupp afroamerikaner i området. Dickie Moltisanti (Alessandro Nivola) leder familjen genom denna strid och mycket av filmen handlar om honom.
Dickie är en viktig karaktär – men används på ett otillfredsställande sätt
Det är visserligen förståeligt, eftersom Dickie fungerade som en viktig fadersfigur för Tony då hans riktiga pappa (Jon Bernthal) och förfärliga mamma (Vera Farmiga) inte fanns där för honom. Problemet är alltså inte att Dickie tar plats i handlingen, utan snarare hur han gör det.
I filmen delar han och Tony för lite skärmtid ihop och som tittare är det svårt att bli känslomässigt engagerad i deras relation. Det vi ser av Dickie är mest hur han försöker få det att funka med sin fru tillika före detta styvmamma (jodå) eller hantera konflikten med afroamerikanerna. Någon scen skildrar visserligen hur Dickie ger mentorsråd åt Tony, men en djupgående skildring av hur han hjälpte till att skapa den Tony Soprano vi lärde känna i tv-serien, vars framtida och brutala handling mot Dickies son Christopher många nog minns som ett av seriens mest drabbande ögonblick, erbjuds inte i Alan Taylors film.
MER LÄSNING:
Det är inget fel på Alessandro Nivolas och Michael Gandolfinis skådespel. Detsamma går dessvärre inte att säga om andra skådisar, typ Vera Farmiga och hennes bleka porträtt av Tonys mamma, mycket bättre spelad av Nancy Marchand i TV-serien. Eller John Magaro, som spelar en ung version Steven Van Zandts klassiska karaktär Silvio. Hur Magaro försöker imitera Van Zandts unika manér från tv-serien blir nästan parodiskt. Ray Liotta spelar över i en av sina dubbelroller som Dickies pappa, men klarar sig bättre i rollen som dennes tvillingbror.
Filmen utspelas på 60- och 70-talet, alltså omkring 30 och 40 år innan tv-serien, och iscensättningen är påkostad och till största del välgjord. Våldet är sparsamt men när det väl kommer brutalt och blodigt. I slutändan är Alan Taylors The Many Saints of Newark en hårdkokt men lättglömd gangsterrulle, som om det inte vore för de välkända karaktärerna och kopplingen till The Sopranos förmodligen skulle gått de flesta förbi.
"Gangs of Newark" har biopremiär den 15 oktober.