The Immortal Life of Henrietta Lacks
Välgjort drama som inte riktigt lyfter
The Immortal Life of Henrietta Lacks är ett välgjort och välspelat drama som skildrar Virginia-familjen Lacks tragiska och historiskt viktiga livsöde. HBO-filmen tar upp starka, universella frågor kring etniskt förtryck och kulturarv. Dessvärre blir berättandet stundtals plottrigt och amerikaniserat.
Den Virginiafödda svarta kvinnan Henrietta Lacks drabbades under 1950-talet av cancer i underlivet. Hon befarade det värsta och mycket riktigt överlevde hon inte sjukdomen. Hon lämnade sin familj, däribland flera unga barn, efter sig. I takt med att tillståndet förvärrades deltog hon i ett forskningsprojekt där det visade sig att hennes celler hade mycket gynnsamma medicinska egenskaper. Efter hennes död insåg både forskare och läkare vilken otrolig stor roll hennes celler skulle få i framtiden. Men på grund av den kraftiga rasism som präglade dåtidens amerikanska samhälle fick inte Henriettas heroiska mod något offentligt erkännande.
Filmen utspelar sig under 2000-talet, men berättar både om en tid som var och en tid som är. Den primära handling kretsar kring den hängivna författaren Rebecca Skloot (Rose Bryne) grävande i fallet Henrietta Lacks, med syfte om att dokumentera allt i en bok. Hon ställer frågor som: hur har Henriettas familj påverkats? och vad skedde egentligen bakom kulisserna? Tillsammans med Henriettas yngsta dotter Deborah (Oprah Winfrey), som har haft en minst sagt traumatiserad uppväxt, beger sig Skloot på en resa i familjen Lacks dystra och plågade historia. Deras jakt på sanningen varvas med tillbakablickar från tiden då Henrietta fortfarande levde, där för historien viktiga händelser portioneras ut.
Inledningsvis tycker jag att filmen griper tag ordentligt. Premissen, där intressanta frågor om etniskt förtryck ställs, känns relevant och vävs in i berättelsen på ett snyggt sätt. Dessutom, som vanligt när det gäller HBO, är produktionsvärdet riktigt högt. Vidare presenteras karaktärsgalleriet på ett gediget vis och samtliga skådespelare känns naturliga i sina roller, ner i minsta biroll. Det har höjts många röster angående talkshowstjärnan Oprah Winfreys insats som Deborah och visst är hon riktigt bra. Speciellt imponerar tolkningen av Deborahs manodepressiva sjukdom. Ibland ligger hon dock på gränsen till överspel, som i en scen när hon bryter ihop tillsammans med en av sina bröder.
Det som främst gör att filmen tappar mark är en signifikativ tonändring. Till en början presenteras det ett mystisk utredande journalistdrama, men efter halva speltiden byter filmen riktning och blir mer lågmäld och melankolisk. Nödvändigtvis behöver inte det vara negativt, men genreskiftet känns omotiverat. Mycket av den nerv som har byggts upp kring familjen Lacks tragiska livsöde går förlorad. Därtill tycker jag att det blir väl mycket yta och för lite djup, likt många Hollywoodfilmer dessförinnan. Regissören George C. Wolfe hade kunnat gräva djupare i Henriettas öde, en del sidospår förblir lösa trådar.
Sammanfattningsvis är The Immortal Life of Henrietta Lacks en helt klart sevärd film. Framförallt är Henrietta Lacks historia oerhört fängslande samtidigt som den är djupt sorglig. Det osar klass kring produktionen och alla skådespelare får jobbet gjort. Jag hade önskat en större enhetlighet i berättandet, men sitter du på en HBO-prenumeration tycker jag absolut att du ska ge filmen en chans.