Recension: Share (2019)
Utmärkt som diskussionsunderlag, men inte som spelfilm.
”Hur mycket drack jag igår egentligen?” En fråga som många säkert har ställt sig åtminstone någon gång i livet. 16-åriga Amanda, spelad av Rhianne Barreto, ställer sig definitivt frågan när hon vaknar upp utomhus efter en vild kväll i det nya HBO-dramat Share.
Men frågorna tar tyvärr inte riktigt slut där – det visar sig nämligen att mycket hann hända under den blackout hon hade och några dagar efter festen börjar filmklipp på vad som ser ut att vara ett övergrepp på Amanda cirkulera bland vännerna och på skolan.
"Share" räds inte för att ta upp det obekväma. Tvärtom, den stannar i det och blir bättre genom det. Amanda väljer att berätta vad som har hänt och mellan polisförhör och psykologmöten får vi dels se ett känslosamt porträtt som på ett hyperrealistiskt vis skildrar ett övergrepp men också hur svårt det kan vara för dagens unga, där allt dokumenteras, sprids och kommenteras. För att inte tala om den victim blaming, som tar plats i både dramat och i vårt samhälle i stort, och vilket knytnävsslag i magen det givetvis är.
"Share" misslyckas att hetta till.
Det är en klaustrofobisk och snygg debutfilm från regissören Pippa Bianco, som berättar sin historia på ett lågmält sätt. Amanda har kameralinsen på sig mest hela tiden och Rhianne Barreto gör ett utmärkt jobb, som verkligen lyckas dra i tittarens empatiska trådar. Musiken är intensiv och dialogen sparsam. Det känns inte som en slump att dramat är distribuerat i samarbete med A24, som ju specialiserat sig på just den här typen av gestaltningar.
Ämnet är superviktigt och jag tycker att folk bör se Share. 2019 kan man tycka att vi bör ha kommit längre än att sådana här saker ska behöva hända, men så är det ju tyvärr inte. Då tror jag att många säkert kan få sina ögon öppnade av den här filmen. Men den är dubbeleggad, för dess extremt realistiska stil – som ju känns väldigt respektfull och värdig – är också det som gör den dess största otjänst.