”RUN” (säsong 1, avsnitt 1-5)

En fördel med en fartfylld inledning är att man exempelvis slipper den där klassiska frasen ”håll ut i 2-3 avsnitt och sedan blir det mycket bättre”, som kan vara ett problem för serier som spenderar lite väl mycket tid åt att bygga upp sina karaktärer innan man väljer att låta allt gå åt helvete på ett eller annat sätt…

En potentiell nackdel är att vi inte hinner lära känna karaktärerna, vars liv vi plötsligt ska bry oss om, när de plötsligt hamnar i skiten. Ozark är ett väldigt lyckat exempel där man öppnar extremt starkt och lugnar ned storyn allt eftersom.

Den nya HBO-serien "RUN" har dessvärre inte en av de mest lyckade öppningarna. Trots att den är fartfylld och kastar oss rakt in i storyn, så känner jag mig ändå tvungen att använda den klassiska frasen och be er alla ge serien några avsnitt till… för när den lugnar ned sig en smula hinner jag plötsligt börja bry mig lagom tills nästa vändning golvar mig.

Lyckligtvis är RUN en serie med 30 minuters-avsnitt. Så om jag ändå vågar sticka ut hakan och säga att det är värt att ge serien – som handlar om ett gammalt ex-par som bestämmer sig för att rymma iväg tillsammans efter att ha skickat kodordet (som de kom överens om 15 år tidigare) ”RUN” på SMS till varandra – lite tid, så är det med andra ord inte en allt för stor uppoffring. Huvudrollsinnehavarna Merritt Wever och Domhnall Gleeson har en bra kemi tillsammans och gör det lite väl påskyndade manuset tillräckligt underhållande.

Under det femte avsnittet är jag tillräckligt investerad för att veta att jag kommer att följa serien säsongen ut, men tågresan (ja, de flyr med tåg…) fram till den känslan var nära att tappa mig som passagerare ett antal gånger. Men med en trea i betyg och en förhoppning om en ännu bättre avslutning, så är RUN utan värd en chans.

För mer läsning, spana in vår lista över årets bästa serier.