The Staircase (säsong 1, avsnitt 1-3)

The Staircase börjar år 2017 med att vi får möta en en gråhårig Michael Peterson (Colin Firth) tillsammans med en kvinna i samma ålder. Kort därefter far vi tillbaka i tiden för att bevittna kaoset när Michaels son, Todd (Patrick Schwarzenegger), kommer hem till ljudet av sirener och blinkande blåljus samtidigt som han får veta att hans styvmor och Michaels fru, Kathleen (Toni Collette), ligger död. Som om inte det vore nog meddelar polisen att familjen inte får lämna huset eftersom området betecknas som en brottsplats. Michael Peterson, seriens huvudkaraktär, riskerar att åka dit för mord.

Det är med en effektiv och snabb inledning som serien The Staircase drar igång. Dokumentären med samma namn, som serien bygger på, blev mäkta populär och jag tror att även serien kan lyckas med samma bedrift. Tack vare bra skådespeleri, manus och snygga vändningar förvandlas The Staircase till en riktig bladvändare.  

Colin Firth och Toni Collette övertygar

Colin Firth spelar maken och fadern Michael Peterson, en karaktär som ju mer avsnitt vi får följa visar sig ha ägnat sig åt mer än bara sanningen. Michaels liv tycks vara byggt på lögner och halvsanningar staplade på varandra... Eller? Det är aldrig helt säkert vad som verkligen stämmer eller inte när det gäller honom. Colin Firth lyckas ändå skapa en sympatisk karaktär, som jag inte vill tro ska ha förmått sig till att slå ihjäl sin fru. Jag vill innerligt att han talar sanning, men helt säker går det inte att vara. Däri ligger en viss del av seriens styrka. 

Toni Collette gör rollen som Kathleen, Michaels hustru. Kathleen är en till synes trogen kvinna som gör allt för sin man: tar hand om hemmet, sköter barnen och stöttar Michael i dennes politiska kampanj. Samtidigt går det att ana glimtar av att hon kanske inte är fullständigt tillfreds med sin situation. Hennes konsumtion av alkohol handlar om någonting mer än att bara få sig ett rus. 

Lyckad rollbesättning

Resten av ensemblen utgörs av Michael Stuhlbarg som spelar Michaels advokat David Rudolf, det franska dokumentärteamet bestående av bland annat Jean Xavier (Vincent Vermignon), samt Michaels och Colettes barn. Alla dessa lyckas fånga någonting särskilt och unikt hos sina karaktärer, vilket gör att de känns levande. The Staircase har med andra ord lyckats med sin rollbesättning.

Foto, tempo och manus

Genomgående tycker jag att fotot ser bra ut med miljöer som överensstämmer med karaktärernas känslostämningar. Det som syns upplevs som naturligt. 

När det kommer till tempot hamnar vi på den biten som jag känner mig lite osäker kring. Tempot är inte jättehögt och jag tror att serien hade vunnit på att skruva upp hastigheten en växel. Musiken hjälper visserligen till att skapa dramatik, där snabba stråkar gör att tempot stegras, men det räcker inte hela vägen. Det behöver dock inte vara en fråga om endast tempo, utan också om avsnittens längd, som pendlar mellan en timme och 45 minuter. Kanske hade avsnitten gjort sig bättre som halvtimmesepisoder. 

Förutom tempot finns det inte värst mycket mer att anmärka på. Manuset är som nämnts snyggt uppbyggt med vändningar, cliffhangers och oväntade avslöjanden. Manusförfattarna lyckas få mig att stundtals, och motvilligt, tvivla på karaktärernas intentioner. Växlingarna mellan dåtid, nutid och framtid fungerar bra även om vissa av dessa hade kunnat slipas på. 

The Staircase levererar på flera plan

The Staircases tre första avsnitt är medryckande och tankeväckande trots det sackande tempot. Skådespelarna levererar, manuset levererar och fotot levererar. Att vi som tittare vet att mycket av det vi ser bygger på en sann berättelse gör att en extra dimension adderas till upplevelsen. Det blir dock aldrig "superobehagligt". Några få stunder finns när jag känner mig obekväm men de går snabbt över.

The Staircase är en serie som lämnar en med frågan: Väljer vi vad vi tror på, och går det verkligen att känna en person fullt ut?

Mer läsning:

• Nya serier på HBO Max 2022
• Bästa serierna 2022 - här är tipsen