Recension: Succession (Säsong 4)
Allas vår favoritfamilj är tillbaka – för sista gången
Successions sista säsong går av stapeln den 26 mars och Filmtopps recensent vågar utlova att den som tyckt om resan dit kommer att bli precis lika nöjd med det hyllade dramats svanesång.
Det är lika bra att vara ärlig. Jag heter Daniel och jag är Succession-ist. Mitt missbruk går så pass långt att jag får rysningar längst hela ryggraden så fort signaturmelodin går igång samtidigt som jag inser att väntan på en ny säsong av bland det bästa vi fått i tv-väg, kanske någonsin, är över.
Läser du den här recensionen är du förmodligen ett stort fan precis som jag – och jag kan lova dig, efter att ha sett början av säsongen, att inledningen lovar en precis lika knivskarp säsong som vi kommit att vänta oss av HBO:s skildring av världens mest dysfunktionella familj.
Underhållande och vasst munhuggeri
Den fjärde säsongen av Succession tar vid en tid efter det briljanta och överraskande slutet på säsong tre, som förstås bäddade för en hel del dramatik i den vansinnigt förmögna Roy-familjen. Premiäravsnittets huvudsakliga scen är Logan Roys födelsedagsfest och det tar inte många minuter innan embryot till en ny intensiv maktkamp kan börja utrönas. Logan Roy (Brian Cox) är som alltid så mästerligt spelad att han i princip inte längre en människa utan en ren entitet – kanske mer så här än någonsin. Syskonen Roman (Kieran Culkin), Shiv (Sarah Snook) och Kendall (Jeremy Strong) Roy har också, vanan trogen, ett Aaron Sorkin-doftande vasst munhuggeri som underhåller och känns ständigt träffande satiriskt och ajour med samtiden. Grädden på moset är förstås Tom (Matthew Macfadyen) och Greg (Nicholas Braun) – vars komiska relation verkar mer lovande än någonsin när de – till Toms motvilja – rebrandat sig som ”the disgusting brothers”.
Avsnitt ett sätter tonen direkt utan att mata oss med mer än vi kan klara av. För den som följt serien tidigare är det nämligen förstås en självklarhet att insatserna bara kommer att höjas och höjas i ett crescendo som tar fyr i det absoluta slutskedet.
Fruktansvärt välskrivet
Jag är, precis som jag visste att jag skulle vara, fängslad från första stund. Precis som andra som dragits in i HBO-dramat känns det som en ynnest att återigen få vara en fluga på väggen i detta fiktiva mediekonglomerat. Inte för att skildringar av pervers rikedom, ytlig status och framgång nödvändigtvis är fängslande. Utan för att Succession är så fruktansvärt välskrivet. För att det fångar så många – både nattsvarta och humoristiska – nyanser av vår samtid. För att varje replikskifte i de tryckta mötesrummen får pulsen att gå upp som slutsekvenserna i en frenetisk thriller. För att alla skådespelare gör sig yttersta och måste vara medvetna om att det de gör här är att skapa tv-historia.
Inte minst nu, i och med att säsong fyra tyvärr blir den sista säsongen. Men visst gillar man en serie med självsäkerhet nog att sluta på topp? Bara det gör mig övertygad om att jag trots att jag enbart sett det första avsnittet kommer att stå fast vid mitt höga betyg när jag avnjutit resten. För varenda avsnitt som lett hit har osat kvalitet före kvantitet och kirurgiskt precisa beslut som avlöst varandra. Hatten av.
"Succession" säsong 4 har premiär den 27 mars på HBO Max.