Recension: Perry Mason (säsong 1)
Vansinnigt snyggt om lika skicklig advokat.
HBO:s reboot av ”Perry Mason” bjuder på en visuellt slående första säsong med ett bitvis sagolikt utsökt skådespel från sina huvudrollsinnehavare. Men frågan är hur många som kommer att sitta kvar under den avsevärt starkare andra halvan av säsongen.
Här i Sverige har vi aldrig haft riktigt samma kultur kring rättegångar, sannolikt eftersom våra advokater inte behöver karismatiskt övertyga tolv jurymedlemmar om sin klient är skyldig eller inte. I USA har det däremot länge varit en av de mest populära uppläggen för mängder av TV-serier — men ingen anses vara större än CBS:s adaption av Erle Stanley Gardners 80 böcker långa bokserie om försvarsadvokaten Perry Mason.
Mellan 1957-1966 rullade släpptes 271 avsnitt med skådespelaren Raymond Burr i huvudrollen som den tuffa försvarsadvokaten, vars signum var att få den verkliga mördaren att erkänna brottet under ett vittnesmål… och på så sätt fria sin klient. Burr återvände senare till rollen i 26 långfilmer, fram till sin död 1993.
När Robert Downey Jr. för snart ett decennium sedan beslutade sig för att göra en prequelserie om Perry Mason med sig själv i huvudrollen, var många distributörer intresserade. Efter att ha blivit Iron Man för hela världen har Downey Jr. tagit ett steg tillbaka och är nu endast involverad som exekutiv producent. Men med HBO som distributör och fantastiska Matthey Rhys (The Americans) i huvudrollen så har man ändå lyckats få till en värdig reboot av den populära karaktären.
Rhys version av Perry Mason inleder säsongen som en privatdetektiv och börjar på uppdrag av en advokat (John Lithgow) att utreda kidnappningen och mordet på en liten bebis. Till en början rullar serien på i ett ganska långsamt tempo och tar varje chans att spänna noir-musklerna i allt från foto och kostym till rökig jazzmusik och taskig kvinnosyn. När vi under seriens andra halva rör oss mot den amerikanska rättegångssalen och advokaternas karisma-dans framför jurydeltagarna, hittar Perry Mason slutligen helt rätt ton.
Innan vi når fram dit får vi lyckligtvis tillräckligt bra skådespel parat med HBO:s (efter Game of Thrones) uppenbart höga budget. Vi får exempelvis tidigt veta att något gick väldigt illa när Mason tjänstgjorde i kriget. En vanlig serie hade kanske använt några meningar med dialog för att förklara vad som hände, medan vi här istället får se det inspelat på ett sätt som troligtvis kostat mer än många framgångsrika indiefilmers totala budget.
Det är givetvis något som lyfter upplevelsen ett snäpp, även när det i sig inte tillför så mycket mer än att man förstår varför karln har ett visst temperament. När det väl kommer till kritan rör vi oss däremot aldrig under en trea av fem i betyg — och det är tillräckligt ofta långt bättre än så, vilket gör att en fyra känns som ett passande betyg för serien som helhet.
För fler recensioner och tips – scrolla vidare!