Recension: Alabama Snake (2020)

Året är 1991 och en händelse skakar om den amerikanska södern rejält, till den grad att den fortfarande berättas än idag och har utvecklats till något av en skröna, en legend. Två ambulansförare får ett inkommande, vagt samtal från en kvinna som behöver hjälp och tar sig direkt till platsen hon uppger att hon är på. Där möter dem den svettiga och nedbrutna Darlene, som försöker röra sig längst en mörk landsväg med ett stort, förruttnande hål rakt genom handleden. Så börjar cirkusen.

Darlene blir mot alla odds frisk på sjukhuset och anklagar därefter sin man, Glenn, för att under pistolhot ha tvingat henne att sticka ned sin hand i deras ormterrarium fyllt till bredden av giftiga kräldjur. Därefter ska han ha hållit henne inspärrad och borta från den vård som hon uppenbarligen behövde, tills hon supit ned honom och lyckats rymma. Varför gjorde Glenn det här? Teorierna är lika utbredda som hans svartsjuka och tendenser till våldsamt beteende – hennes eventuella serieotrohet, övergrepp på hans barn från ett tidigare äktenskap eller så gjorde han det kanske till och med för att testa hennes tro.

Vi får, likt Appalachias invånare, försöka gissa oss fram till vad som kan ha hänt. Mer om det senare. Främst är Alabama Snake en djupdykning i Glenn som person och filmen berättar historien om ett tragiskt livsöde kantat av fylla och brutala slagsmål, tills den dag som Glenn plötsligt får ett andligt uppvaknande och blir predikant. Appalachia är, föga förvånande, väldigt kristet och det doftar nästan sekt när vi får se och höra om just deras variant av religionen. Att tala i tungor är bara förnamnet, för där, djupt i den amerikanska södern så har man också inkorporerat ormar som ett inslag i ceremonierna till följd av dess betydelsefulla närvaro i bibeln.

Men så har vi ju också faktumet att Darlene faktiskt blev ormbiten. Glenn påstår att det var ett självmordsförsök, men Darlene menar på fullt allvar att hon en natt bokstavligen såg honom bli besatt av en mörk figur, en demon. Hon intervjuas också om fallet, såhär nästan 20 år senare och allt skärrande trauma tycks ha gjort henne till en helt annan person, men hon står fast vid vad hon såg.

Det är också en av de få intervjuer som görs. Alabama Snake är nämligen den typen av dokumentär där arkivmaterial till hög grad saknas och vi får istället händelserna berättade för oss genom återskapade sekvenser med skådespelare som lever ut scenerna. En bedrövlig typ av historieberättande som för tankarna till de historiedokumentärer man tvingades på om kungligheter i skolan som 12-åring.

Bara det sätter förstås ett slags ramverk för verkshöjden men det blir inte bättre av att Alabama Snake-berättelsen kanske hade mått bäst av att få vara just en skröna. Vi får nämligen aldrig veta något av vikt, visst trasslar den in sig i underhållande tangenter och helt sanslösa anekdoter, men där inspirationen Tiger King åtminstone lyckas med att behålla ett fokuserat narrativ och ta oss framåt ur ett rättsligt perspektiv, så är Alabama Snake istället en 20-minuters berättelse som sträcks ut till en och en halv timme för att det inte finns någonting att berätta.

Frågor som borde ställas ställs aldrig, lösryckta och näst intill orelaterade perspektiv lyfts upp och vrids och vänds och alltsammans i någon slags stiliserad variant av SVT:s "Drottningarna" fast i en drog- och alkoholdimma i skräckinjagande träskruckel. Det slutar mest med att man blir både uttråkad, förvirrad och illamående.

Ambitionerna för att skapa någonting gastkramande är höga men det enda jag kan tänka på är att filmens egentliga målgrupp måste vara frånskilda män i 50-årsåldern som efter tre, fyra öl håller på att halvsomna till den på någon obskyr TV-kanal för att sedan aldrig ägna den en tanke någonsin igen.

PS. Väljer du ändå att se "Alabama Snake" på HBO Nordic, så se klart den för dokumentärfilmens överlägset bästa sekvens är just den allra sista minuten som faktiskt kan locka fram ett ganska oväntat och elegant skratt.

För fler recensioner --> Scrolla vidare!