Notes From the Field
"Notes from the Field" är spännande – men frustrerande.
"Notes From the Field" har ett otroligt spännande karaktärsgalleri med viktiga insikter, men är trots det en ganska frustrerande upplevelse.
Till dig som inte känner till Anna Deavere Smiths framträdanden kan jag berätta att de är något alldeles extra. I en och en halv timme lyckas hon väldigt övertygande porträttera ett femtiotal olika personer, allt från män till kvinnor till kriminella till präster och så vidare och så vidare. De berättar om sina upplevelser som svarta personer i utsatta områden i USA.
Det här är något hon har gjort i flera år efter att ha intervjuat hundratals människor och därmed blivit något av en jukebox av perspektiv, som kan spotta ut analyser från karaktärer på flera nivåer med bara några sekunders mellanrum och hon blir därmed dessutom varje casting-agents våta dröm.
Ingen är väl förvånad över att de ämnen som tas upp – fattigdom, polisbrutalitet, strukturella problem, våld och uppgivenhet – är svåra sådana. Men Smith lyckas guida oss genom dem väldigt snyggt och ibland direkt krossande, oftast när hon får hjälp av till exempel mobilfilmer eller annat som visar det hemska bemötande som för många är vardag.
Det är alltså när hon lämnar det karga, minimalistiska som det träffar mig allra mest som filmfanstast. Jag är övertygad om att det här vore ett otroligt mäktigt framträdande att närvara vid, men när jag ligger hemma i min soffa och ser på det, så börjar jag nästan direkt istället att tänka på alla de sätt som mediet förhindrar att ännu starkare berättelser skulle kunna skildras och hur mycket hårdare de hade kunnat träffa. Alla kanske inte håller med mig här, men jag tycker att ett mer dokumentärt förhållningssätt hade gynnat HBO (där filmen sänds) och verket som helhet mer, kanske särskilt för de oinvigda som inte har alla fakta med sig när de börjar kolla.
Efter ett tag blir jag nämligen närmast galen på Smiths alla efterapningar, trots att hon allra oftast är briljant och trots att jag tror mig vara en man av åtminstone helt okej tålamod. Men jag börjar sukta efter att få se de här människorna på riktigt, jag suktar efter att få lite kontext, jag suktar efter någon slags variation. För en och en halv timme är ganska lång tid och ämnet är alldeles för viktigt för att tillåta någon att börja kolla på klockan eller fundera över inramningen snarare än det som målas upp.