Moonshot (2022)
Charmig men uddlös romcom i rymden
HBO Maxs senaste romcom "Moonshot" är ungefär vad man kan förvänta sig. Det är charmigt och småkul mellan varven, men också totalt intetsägande och platt. Dock är denna disneyfierade sci-fi-romans fortfarande bättre än många Netflixfilmer i samma genre..
De senaste åren har streamingtjänsterna tryckt ur sig barntillåtna romantiska komedier på löpande band. Det går oftast till så att bolaget rollsätter ett gång unga och heta skådespelare som man efter kliniska målgruppsanalyser förstått tilltalar Tik-Tok-generationen. I fallet Moonshot är det den gamle Disneyskådisen Cole Sprouse (Riverdale, Five Feet apart) och Lana Condor, som slog igenom med den romantiska filmserien Till alla killar jag gillat, som fått damma av sin charm i utbyte mot ett par sedelbuntar.
Filmen handlar om Walt (Cole Sprouse) och Sophie (Lana Condor) och utspelar sig år 2049, i en tid då en techentreprenör (Zach Braff) kolonialiserat Mars. Båda är studenter på samma universitet men kunde inte vara mer olika. Han är en studiemässig medelmåtta som arbetar som assisterande barista till en robot på skolans kafé, hon en högpresterande mönsterelev som har framtiden för sig. Gemensamt är de av olika anledningar sugna på att åka till Mars. Han drömmer om äventyr och "den stora kärleken", hon för att familjen och pojkvännen Calvin (Mason Goodling) befinner sig där. Walts problem är att han inte har några pengar och blivit nekad stipendium till Mars 37 gånger, så när han av en ren slump träffar den betydligt mer välbärgade Sophie får han en briljant idé.
Spännande att se vad han gör härnäst
Trots en stor dos inledande skepsis måste jag säga att Moonshot öppnar starkt. Scenerna på jorden är ganska kul, mycket tack vare Cole Sprouse. Tidigare har jag alltid tyckt att den ena halvan av Zack & Cody (Disneyserien som var omåttligt populär på 00-talet) varit en rätt tråkig skådespelare. Hur som helst visar han här prov på en komisk karisma som smittar av sig. Speciellt roliga är de rappa replikskiftena med roboten tillika kaféföreståndaren Gary (Peter Woodward), som gärna levererar elaka dissar med förvånansvärt trevlig ton. Sprouse sätt att "sparra" med Gary och de andra skådespelarna ger ett nästintill improviserat intryck och för tankarna till en viss Ryan Reynolds. Om man ska tillåta sig själv att vara lite cynisk framstår det dock som att Spouses bakom-team gett honom en snabblektion i Reynoldsvetenskap, för speciellt naturligt låter det inte alltid. Likväl ska det bli spännande att se vad han gör härnäst.
"Ett störigt kontrollfreak"
Foto: HBO Max
Vidare brukar den här sortens filmer vanligtvis vara de mest tröttsamma i mitt tycke. Bolagen nöjer sig oftast med att slänga in en snygg generation-z kille och en snygg generation-z tjej, valfri generisk amerikansk skolmiljö och platta oneliners i en dollarmärkt tombola och hoppas att någon låt, replik eller scen från filmen trendar på nätet. Därför piggar det upp att Moonshot åtminstone försöker göra något mer. Samtidigt som jag gillar att manusförfattaren Max Taxe försöker bryta mot genrens normer, är det först när Walt och Sophie beger sig ut i rymden som de generiska karaktärsutvecklingarna, platta birollerna och cringebildande dialogförsöken avlöser varandra. Allra värst är karaktären Sophie. Trots att jag tycker att Till alla killar jag gillat-filmerna är bland de sämsta som gjorts de senaste åren är Condor egentligen ingen dålig skådespelare. Men Sophie är skriven på ett sätt som bara får henne att framstå som ett störigt kontrollfreak.
Trots att Moonshot lämnar mycket att önska är den fortfarande bättre än mycket av den dynga som Netflix trycker ur sig i samma genre. Jag är medveten om att greppet är populärt och att den tilltänkta publiken kommer säkerligen glädjas av filmen lika mycket som de underhölls av Holidate (2020) eller The Kissing Booth (2018). Men om ni måste välja: bege er då ut i rymden, för det är faktiskt mycket roligare!
Moonshot går just nu att streama på HBO Max.