Marvels The Runaways Säsong 1
En modern "Breakfast Club" mixad med en gnutta superkrafter? Trots en härlig start lyckas Hulus nya satsning nätt och jämt hålla intresset uppe.
Hulus senaste satsning erbjuder allt från tonårsängslan, mystiska ritualister i röda nattlinnen och förhistoriska bestar inlåsta i skyddsrum i källaren. Marvels The Runaways på HBO Nordic är, precis som ovanstående sammanfattning, en salig blandning av högt och lågt som nätt och jämt hålls ihop av en charmant tonårsensemble.
Första avsnittet satte sina krokar i mig. Med en skakig, handhållen kamera möter vi en övergiven kvinna som blir utsatt för övergrepp av en duo okända och osympatiska karlsnokar. Som väl är blir hon räddad av medlemmar från en lokal kyrkförsamling som "föredrar att inte kalla sig för sekt". Wow, tänkte jag. En tonårsserie som med superhjältevärldens tillspetsade och neonindränkta kontext angriper samtida samhällsproblem och religion. Starten kändes pigg och fräsch!
Och faktiskt, det blir bara bättre. Våra huvudpersoner introduceras, tonåringarna som utgör gänget The Runaways, och det är en brokig och en överraskande charmant skara ungdomar. Vännerna har nyligen utkämpat en tragedi som slitit kompisgänget åt olika håll i tillvaron och givetvis, som bara tonåringar kan, stör de sig något kopiöst på sina föräldrar. Måhända är kanske tonåringarnas frustration befogad i fallet The Runaways?
Ett mysterium uppenbarar sig. Ungdomarnas föräldrar deltar i möten via en ideell förening vid namn PRIDE. En behjärtansvärd insats för samhällets bästa, eller? Bakom kulisserna härskar dock mörka krafter. Är föräldrarna verkligen så godhjärtade och samhällsnyttiga medborgare som det verkar eller är det något som är rejält fuffens?
Uppsvinget av övertygande barnensembles i film och serier är ett trevligt fenomen. Precis som i nyinspelningen av It, eller varför inte Stranger Things, är barnrelationerna ruskigt starka. I de överraskande autentiska och hyfsat moderna karaktärsporträtten sprakar det ofta till. Samspelet mellan de brokiga tonåringarna är utan tvivel seriens hitills starkaste hingst i stallet. Castingen sitter som en smäck och det är glädjande att se så många, för mig, totalt okända unga talanger.
Filmtopps har rankat de bästa Marvel-filmerna som gjorts hittills. Läs gärna vår lista!
Infallsvinkeln att det är deras föräldrar som smider diaboliska planer och håller i ritualer a lá Eyes Wide Shut (minus alla sexuella utsvängningar, dessvärre) är inledningsvis intressant men tappar snabbt fart och intresse. Manuset prioriterar mystik för högt och bristen på information är nästan uteslutande irriterande när jag nått del tre. Mitt intresse för föräldrarnas märkliga eskapader checkar tyvärr därför ut. Lägg dessutom till att vuxenensemblens insatser pendlar mellan svajiga överspel och likstela, generiska "bad guys", så påverkas tyvärr helhetsintrycket ordentligt.
Tyvärr skär det sig även tonalt i Marvels The Runaways ambitioner och utförande. High school-ångesten och de starka och genuina karaktärsportätten kastas in i en väldigt uppskruvad kontext tidigt. Den trovärdighet som påbörjats får sig ömmande törnar av magiska kistor och raptorer. På manusstaide tas det även snabba genvägar för att få till dramatisk schwung. Karaktärer fattar ofta genomkorkade beslut som får agera billiga metoder för att få storyn att rulla vidare.
Jag hoppas innerligt att Marvels The Runaways klättrar upp ur sitt oinspirerade dike serien sladdade ner i efter första episoden. Grunden är stabil, men det krävs fart, fläkt och att fortsätta låta den unga ensemblen skina!
