KIMI (2022)
En neurotikers värsta mardröm
Steven Soderberghs senaste film är en enkel men effektiv thriller med Zoë Kravitz i huvudrollen som agorafobisk IT-tekniker.
KIMI är en nylanserad röstassisten i stil med Alexa, Google Home och dylika produkter. Det som skiljer assistenten från sina konkurrenter är människorna bakom tjänsten. Istället för att helt förlita sig på algoritmer och AI har företaget bakom KIMI ett gäng IT-tekniker som personligen lyssnar av användares kommandon för att förbättra produkten.
Angela (Zoë Kravitz) är en av dessa arbetare som jobbar med att effektivisera KIMI. Hon arbetar hemifrån och lider av torgskräck så till den grad att hon inte ens kan sätta nycklarna i dörrlåset utan att trigga en panikångestattack. Angelas tillstånd har förvärrats av pandemin och hon lämnar numera aldrig sin lägenhet.
Någonsin.
Det ändras dock när hon i arbetet överhör ett potentiellt brott och det visar sig att hon erbjuds begränsad hjälp med att lösa det från hemmet. Ju mer Angela gräver i saken, desto tydligare blir det att hon måste ta saken i egna händer. Hon måste helt enkelt lämna lägenheten och tryggheten bakom sig.
En modern hybrid av Hitchcock och Antonioni
"KIMI" kickar igång som någon form av Fönstret mot gården triggad av pandemin och social fobi, för att sedan övergå i en högteknologisk version av Michelangelo Antonionis Blow-Up, innan den till sist hittar sitt eget fotfäste. Steven Soderberghs KIMI kan givetvis inte mäta sig med Alfred Hitchcocks och Antonionis klassiker, men det är inte heller en helt hopplös thriller.
KIMI börjar väldigt trevande med ett ganska repetitivt etablerande av Angelas tillstånd, men så fort det potentiella brottet uppenbarar sig tar handlingen fart på allvar. I den sista akten bjuds vi till och med på en del action och när filmens 90 minuter ska summeras har den faktiskt uträttat en hel del på relativt kort tid.
Zoë Kravitz står också för en gedigen insats i huvudrollen och med tanke på hur isolerad hon är i stora delar av filmen så måste hon verkligen bära den på sina axlar.
Nödvändig men knappast minnesvärd
Det här är sannolikt inte en film som du kommer att bära med dig i all evighet efter att du sett den, men den kan absolut fungera som ett stycke underhållning som är lätt att ta sig an valfri kväll under veckan. KIMI är inte revolutionerande på något sätt – du har garanterat sett något snarlikt förut. Med det sagt sticker den ut från filmer av samma slag på ett par punkter, främst genom att vara en så utpräglad samtidsskildring.
Filmen är en kompakt packad bomb av samtida problem som inkluderar allt från mental ohälsa, etiska dilemman som uppstår med techjättarnas framfart, bristande tillit till myndigheter (framför allt polis) och hur utelämnade kvinnor blir efter att ha utsatts för övergrepp.
Allt detta och mer är ett snår av känsliga ämnen som alla nämns men som samtidigt hänger i luften utan att beröras på djupet. I vissa fall känns de som uppenbara verktyg för att förklara handlingen. Alla underliggande politiska kommentarer ryckte mig ur handlingen vid ett par tillfällen, men samtidigt ramar det effektivt in vår nutid.
"KIMI" kommer inte att göra något större avtryck på filmbranschen, men det är en sevärd film som garanterat kommer att ses som en pärla i mångas ögon. Soderbergh lyckas dessutom visa ännu en gång att det finns utrymme på marknaden för fler typer av filmer än actiondängor för hundratals miljoner dollar eller pretentiösa indieexperiment. KIMI placerar sig stadigt någonstans mitt emellan.
"KIMI" finns nu att streama på HBO Max.