In the Heights (2021)
Musikalfilm med extra allt – på både gott och ont.
Bitvis fjantig, bitvis medryckande. John M. Cho och Lin-Manuel Mirandas "In The Heights" är en visuell smällkaramell som verkligen bjuder upp till dans – men som samtidigt sätter krokben på sig själv.
Den geniförklarade musikalartisten, producenten och författaren Lin-Manuel Miranda tog filmvärlden med storm när oerhört hyllade Hamilton gjorde succé hos både kritiker och publik. Nu är han tillbaka som producent med ytterligare en filmatiserad version av en av sina tidigare pjäser, In the Heights.
Filmen, med stjärnskottet John M. Cho (Crazy Rich Asians) bakom kameran, är en underhållande och färgsprakande musikal vars karaktärer utstrålar glädje – men är svåra att ta på allvar.
LÄS MER: Nu på bio
"In the Heights" skildrar livet hos ett gäng New York-bor i stadsdelen Washington Heights. Gemensamt för samtliga är att de drömmer sig bort.
Usnavi (Anthony Ramos) vill lämna jobbet i gatuköket bakom sig och istället öppna upp en bar i hemlandet dominikanska republiken. Frisören Vanessa (Melissa Barrera) försöker bli modedesigner och Nina (Leslie Grace) kastas mellan ambitionerna på det prestigefyllda Stanford och tryggheten i New York.
Men en sak sätter käppar i hjulet för ungdomarna – nämligen pengar.
För att göra en lång historia kort handlar filmen om klass; om den tvetydiga känslan att längta bort, men samtidigt vilja behålla sina rötter.
Det är en enkel men fin grundhistoria som är lätt att ta till sig, men som ibland kantas av en övertydlighet i berättandet. I flertalet av – de rent musikaliskt helt underbara – sångerna sjunger karaktärerna rakt ut vad de tänker och känner. Ett klassiskt grepp i en musikal, absolut.
Samtidigt testas min smärtgräns ett par gånger, som när karaktärerna först har en dialog om framtiden, som sedan övergår i ett musikalnummer där man sjunger exakt samma sak man precis pratade om.
"Jag vill inte vara frisör mer, utan jag vill jobba med mode". Jo tack, det förstod vi den första gången.
"Ingjuter en stor portion glädje".
Foto: Warner Bros.
Dock ska det också sägas att In the Heights lyckas ingjuta en stor portion glädje i mig. Skådespelarna har en fin kemi med varandra och de framför samtliga musikalnummer med stor finess. Att regissören John M. Cho är en säker regissör rent visuellt visade han redan i Crazy Rich Asians (2018), men här tar han ytterligare höjd.
En lång sekvens vid ett poolområde är ruskig snygg och för tankarna till "Somewhere in the Crowd"-scenen i Damien Chazelles La La Land (2016). För det förtjänar både scenografer och produktionsdesign också beröm.
Sammantaget är In the Heights en klart sevärd musikal med vissa brister. Det är lätt att ryckas med, man blir glad och går och småtrallar på melodierna efteråt. Men att filmen har dubbats till biografernas hjärtstartare post-pandemin av amerikansk media har jag svårt att förstå. Låttexterna är helt enkelt för dåliga – och filmen alldeles för lång.