The Handmaid's Tale (ep. 1-5) - Rysligt spännande dystopi
Efter att ha sett de fem första avsnitten av HBOs nya serie The Handmaid's Tale måste jag stämma in i den redan präktiga hyllningskören. Redan i pilotavsnittet blir jag indragen i ett gränslöst motbjudande samhälle, fullt av tyranni, som dock skildras på ett briljant sätt. Serien fungerar utmärkt som både obehaglig dystopisk sci-fi och starkt engagerande drama. Om de efterföljande avsnitten håller samma kvalité har HBO producerat ännu en fullpoängare.
Handlingen i The Handmaid's Tale är baserat på den hyllade boken med samma namn, utkommen år 1985 och skriven av Margaret Atwood. I ett inte allt för framtida Amerika har makten i landet erövrats av en totalitär teokratisk diktatur, med tillhörande klasshierarki. Med en egentolkning av bilben som främsta verktyg mördas alla som på något sätt kan förstöra den rådande strukturen.
Till råga på allt har en naturkatastrof ägt rum och andelen befruktningsbara kvinnor har minskat drastiskt. Chansen att ett barn överlever en eventuell graviditet beskrivs som en på fem. De lägre stående fertila kvinnorna skickas till hemska arbetsläger i "kolonin" där de går mot en säker död. De kvinnor som fortfarande kan få barn kidnappas av staten och blir tjänarinnor, sexslavar vars enda syfte är att producera avel, åt mäktiga familjer, kallade anförare, högre upp i den elitistiska samhällspyramiden.
Läs mer: Recension: The Leftovers (säsong 3, avsnitt 1)
Det är just i den sitsen Offred (Elisabeth Moss) befinner sig. Hon har förlorat allt och blivit kastad rakt in i ett liv kantat av daglig terror. Som tjänsteflicka åt en förmögen överklassfamilj, där elaka Serena Joy (Yvonne Strahovski) styr och ställer, blir hon tvingad att delta i den ena hemska situationen efter den andra. Hennes enda mål i livet är ett ge familjen ett barn, om hon inte lyckas med det är hon inte värd mer än sandkornen på gatan. Men finns det en väg ut ur helvetet? Och var är hennes försvunna dotter?
Redan i pilotavsnittet fördes mina tankar till George Owells futuristiska diktaturroman 1984 och Alfonso Cuaróns film Children of Men (2006). Cuaróns film har en liknande premiss, människans oförmåga att föröka sig, och fans av den kommer säkert uppskatta The Handmaid's Tale. När det gäller Owells tidlösa klassiker finns det även där flera likheter. Både serien och boken har ett liknande tema, diktaturens påverkan på samhället och dess medlemmar. Därtill återfinns samma abstrakta surrealism i miljöskildringarna. Samhället är kargare än någonsin, monument och byggnader rivs, allting effektiviseras och förenklas. Mycket gråskalor, lite färg. Ändå lyckas seriens fotograf på något sätt göra allting oerhört vackert: De få färginslag som finns upplevs otroligt mycket starkare och det mörka och nedbrutna får en riktigt obehaglig nyans. Fotot är verkligen helt fantastiskt!
Läs mer: Recension: Dear White People (säsong 1, avsnitt 1-5)
Trots likheterna med ovanstående verk står The Handmaid's Tale mycket starkt på egna ben. Serien lyckas med konststycket att ge kalla kårar hos tittaren likt en bra thriller samtidigt som den också står starkt som ett rent drama. Framförallt är det rysligt spännande att följa Offreds liv och hennes strävan mot en förändring. Mad Man-Stjärnan Elisabeth Moss är som gjuten i rollen som Offred, det ska bli kul att se henne i Ruben Östlunds kommande film The Square. Även samtliga birollsinnehavare är bra mycket tack vare det välskrivna manuset, samtliga karaktärer har flera lager att skala av.
Sporadiska tillbakablickar portioneras ut i varje avsnitt där det amerikanska samhällets förfall skildras. Dock är många frågor hittills obesvarade. Hur och varför blev det såhär? Hur kunde människorna låta det ske? Bruce Miller och kompani är smarta nog inte ge något klart svar. För precis som i verkligheten är det svårt att i stunden förstå. Varför röstade det amerikanska folket in en psykotisk galning i Vita huset? Handlingen i The Handmaid's Tale är fiktiv men är på många sätt ytterst aktuell idag, i en värld där extremister ges allt större plats i det politiska finrummet.
Läs mer: Filmtips: The One I Love (2014,med Elisabeth Moss)
Hur långt får det gå innan någon säger ifrån? En sadistisk instruktör säger i en riktigt obehaglig scen, där Offred och de andra tjänarinnorna hjärntvättas med propaganda : "This will become ordinary, after a time, it will". Trots att Offred inledningsvis ger vika för de hårda lagarna i ren förskräckelse vägrar hennes inre att ge upp hoppet. Hon tänker inte låta den förskräckliga tillvaron förvandlas till rutinmässig vardag. Hennes inre resa, som blir allt mer tydlig för varje avsnitt, är fascinerande. Om denna resa håller samma kvalité säsongen ut vågar jag påstå att The Handmaid's Tale är årets hittills bästa serie.