Father of the Bride (2022)

Efter att både Spencer Tracy och Steve Martin gett sig i kast med att agera motvillig bortlovare i tidigare versioner förs manteln nu över till Andy Garcia när Edward Streeters roman ska filmatiseras för en tredje och, efter att ha sett filmen, förhoppningsvis sista gång.

I Gary Alazrakis senaste uppdatering av källmaterialet ser vi Garcia som Billy, en kubansk-amerikansk patriark bosatt med sin familj i Miami. Han är en framgångsrik och hårt jobbande arkitekt vars tillvaro blir omskakad när hans fru Ingrid (Gloria Estefan), efter många år som gifta, begär skilsmässa.

Dåliga nyheter kommer sällan ensamma, och så även för Billy som kort därpå även nås av nyheten att hans älskade dotter Sofia (Adria Arjona) förlovat sig med en för honom okänd man – något som knappast väcker någon större entusiasm hos honom.

För att inte sno rampljuset från sin dotter kommer Billy och Ingrid något motvilligt överens om att hålla deras kommande separation hemlig fram tills efter bröllopet . Något som kommer visa sig bli en påfrestande pärs fylld med hemlighetsmakeri, familjefejder och bröllopskaos.

Vad är det jag ska skratta åt?

Handlingen i "Father of the Bride" känns som tagen ur en Stefan & Krister-föreställning eller ett avsnitt från valfri, medioker sitcom från 90-talet. Den överbeskyddande pappan muttrar ogillande om sin dotters val av pojkvän. Han hamnar i konkurrens med brudgummens stoltserande och ännu mer framgångsrika pappa. Han måste hålla en hemlighet hemlig under komprometterande och alltmer tokiga omständigheter. Det enda som tycks saknas från denna fars är det påtvingade burkskrattet eller teaterpublikens skrattsalvor – om det nu går att hitta några faktiska skämt att föregå dem med.

Filmens idéer om humor och en övergripande handling hanteras oerhört fumligt. Man försöker hålla åtta bollar i luften samtidigt och tycks inte vara på det klara med exakt vad som ska vara skämtet i varje givet tillfälle. I ena stunden förväntas vi roas av tanken på att den ogillande Billy försöker förhindra giftermålet, för att i nästa scen göra en logisk U-sväng till att försöka övertyga oss om att skämtet nu istället är hans överdrivna generositet och involvering i sin dotters förhållande.

Med sina överbelysta och plastiga miljöer hade filmen lika gärna kunnat förväxlas med en två timmar lång Dressmanreklam, och med sin ständigt klinkade bakgrundsmusik arbetar filmen övertid för att övertyga publiken om att den ska listas under komedigenren. Som tur är erbjuder den ändå stundom imponerande kameraarbete som hade varit värdig ett bättre material.

Inkonsekvent, alldeles för lång och i ett vakuum av humor – "Father of the Bride" är en enerverande och överfylld historia med några få tekniska ljusglimtar att trösta sig med.

"Father of the Bride" går nu att streama på HBO Max.