Fahrenheit 451 (2018)

Dystopier är härliga lockbeten. "Tänk om"-scenarier som triggar vår fantasi. Helst ska det ha gått ordentligt åt helvete. En totalitär makt har tagit över och förändrat samhället till den grad att vi knappt känner igen oss. The Handmaid's Tale, Hungerspelen och Divergent är bara ett litet urval av sådana exempel som väckt uppståndelse på senare år.

Vi gillar att förkovra oss i misär för att förstå hur bra vi egentligen har det. Jag är definitivt en av dem. Tanken är kittlande och det finns potential för fantastiska och rebelliska underdogshistorier. Fahrenheit 451 är tyvärr inte en av dem.

Fahrenheit 451 bygger på en boken av Ray Bradbury, och är av variant på dystopitemat där all form av tryckt litteratur är förbjuden. Böcker är synonymt med dödsstraff och för att se till att lagen följs existerar en synnerligen pyromansugen brandkår som sätter eld på alla syndiga skrifter. En av dessa brandmän, spelad av Michael B. Jordan, är omtyckt av sin chef (Michael Shannon). Men ju fler liv som offras desto mer fundersam blir han på vad det är egentligen han gör.

Det finns så otroligt mycket potential här, både i ursprungsmaterialet samt i valet av skådespelare. Jordan, Shannon och Sofia Boutella, som också spelar en större roll, är alla tre otroliga. Här gör de så gott de kan med materialet de har att jobba med, men det vilar en konstant känsla av att samtliga karaktärer hade kunnat bli så mycket mer.

Filmen är relativt kort med en speltid på 100 minuter vilket leder till att det konstant känns som att något saknas. Karaktärerna går runt och yttrar banala repliker som "böcker är farliga, du blir galen av dem". Det känns som att lager av subtilitet och förklaringar saknas, och världsbyggandet som exempelvis filmatiseringen av The Handmaid's Tale gör så mästerfullt , är nästan helt frånvarande här. Konsekvensen av det? Den värld som Fahrenheit 451 målar upp känns platt. Som värst blir det när begreppet "omnis" ska förklaras. Det blir nästan parodiskt när scenen äger rum i en lektionssal. Och ändå sitter jag som ett frågetecken efteråt. Filmen lägger sig på en allt för ytlig nivå, vilket leder till att den slår knut på sig själv eftersom förklaringen saknar substans nog att förstås till hundra procent.

Vad som är intressant är gestaltningen av tekniken i Fahrenheit 451. Tv-kanaler projiceras på byggnader för att alla ska kunna se samtidigt som like-hjärtan och hatsymboler flyger likt maskrosfrön över skärmen. Det finns tydliga paralleller till de floder av like-symboler som ofta viner över skärmen när kändisar live-strömmar på Instagram.  Det skapar en intressant länk till vår nutid. Hur nära är vi egentligen att like-symboler flyger över TV4-Nyheterna?

Fahrenheit 451 vill vara aktuell samhällskritisk (Det är viktigt att läsa böcker!) men den fumlar bort sig i sin rädsla att våga dyka djupare. Synd.

Michael B. Jordan är också aktuell med en krigsfilm han ska producera.