"Britannia" (säsong 2)

Det finns visserligen en hel del goda och underhållande idéer som lurar bakom hörnen i Britannia, men varje gång vi närmar oss verklig underhållning viker storyn plötsligt av i någon annan riktning.

Handlingen är egentligen inte särskilt unik, utan det finns helt enkelt ett gäng människor som av olika anledningar är eller tror sig vara ”utvalda av gudarna” att göra vissa saker. Vissa mer hemska än andra.

Det finns också profetior av olika slag, där den om den blinda mannens dotter som är världens enda hopp, är den mest centrala. Här hittar vi karaktärerna Divis (Nikolaj Lie Kaas) och Cait (Eleanor Worthington-Cox), som snarare verkar vara med i en slags komediserie som råkar utspela sig i Game of Thrones-miljö... vilket faktiskt visar sig vara riktigt underhållande.

Problemet är bara att en ytterst liten del av säsongens totalt tio timmar som spenderas med dessa karaktärer. Istället får vi följa en rad andra figurer, som på olika sätt också har förutbestämda roller att spela för att denna profetia ska kunna uppfyllas. Tyvärr är huvuddelen av dessa antingen förutsägbara, alldeles för utdragna eller bara helt onödiga.

När slutet på säsongen väl närmar sig och det börjar kännas omöjligt att seriens skapare ska lyckas väva ihop alla dessa separata, men ändå beroende av varandra, historier. Visar det sig att precis så är fallet, det var visst aldrig tanken att låta oss följa Divis och Cait till ”målet”, utan när allt är klart har vi spenderat tio timmar på att gå i en lång cirkel tillbaka till säsongens utgångsläge.

Men precis som efter den första säsongen finns det fortfarande saker man vill ha svar på, både nya och gamla frågor, som troligtvis gör att den tredje säsongen får en chans ändå. Trots att den andra enkelt kan sammanfattas med två ord: bortkastad tid.

Se istället någon av titlarna på vår lista över de bästa serierna från 2019.