Baby God (2020)

Något som de flesta dokumentärer har gemensamt är att de alla kretsar kring sanningen. De är ute efter att visa oss ett avslöjande, någon fakta som vi inte kände till förut, en person som förtjänar att lyftas till skyarna. I fallet med true crime-serierna à la Making a Murder är det den skyldige som ska ställas inför rätta - vem gjorde vad?

I David Attenboroughs senaste käftsmäll till naturdokumentar, A Life On Our Planet, är det sanningen om hur dåligt vår planet mår som ska fram. Sanningen, sanningen, sanningen. Vi, publiken, vill alltid veta vad som stämmer, vad som är sant och vad som är falskt. Gärna utan tvivel.

Men om det inte alltid vore glasklart då? Om den där sanningen egentligen var upp till var och en. Det är den väl egentligen alltid och det är kanske just de dokumentärer som vågar visa två sidor som är de mest intressanta. HBO-dokumentären Baby God är en sådan dokumentär som hade tjänat på om den vågat dyka djupare i sitt ämne.

Premissen är intressant. Läkaren och gynekologen Quincy Fortier använde under hela sin yrkesverksamma karriär (han blev över 90 år!) sin egen sperma för att inseminera fertilitetspatienter. Det var människor som så gärna ville ha ett barn. Han hjälpte dem ju bara. De fick sina barn. Så blev de lyckliga? Jo, en stund - tills sanningen kom fram.

Under sina 74 minuter vilar ett nästan kusligt lugn över alla medverkande. De flesta är barn till Fortier, personer som upptäckt sina biologiska släktband i vuxen ålder. Ingen av dem har panik utan de samtalar alla i ett fascinerande lugnt tempo om sin barndom och sin reaktion när de, via olika DNA-företag, fick reda på vem som egentligen var deras pappa. Gemensamt är att de alla känner sig uppgivna och stulna på en del av sig själva. Vem var den här mannen som gjorde detta mot dem?

Utöver detta intervjuas också före detta medarbetare till Fortier som alla gjort likadant med sin sperma, inte alls i samma utsträckning men tillräckligt många gånger för att mina ögonbryn ska nå astronomiska chockhöjder. 

Trots allt detta, och värre saker som framkommer, så undviker dokumentären egentligen den mest intressant frågan: Varför gjorde han det? Det finns några småbitar där inblandade personer hävdar att Fortier bara ville hjälpa till, men svaret lämnas ändå obesvarat. Var är hans perspektiv? Ge mig hans version av sanningen. Ett mera vidgat perspektiv på frågan och kanske en djupare, psykologisk förklaring hade varit intressant.

Eftersom filmen undviker detta och nästan enbart fokuserar på offren, barnen, och deras livssituation går det inte att undvika att Baby God känns en aning repetitiv. Det gör den tyvärr inte fullt så gripande som den vill vara. 

MER LÄSNING: Senaste nytt på dokumentärfronten!