Recension: Haunted Mansion (2023)

Under senare år har det blivit ett rundgående skämt att Disney kan göra film av allt. De har i princip rensat djurvärlden på inspiration, men det har inte hindrat dem från att skapa berättelser om bilar, leksaker, tv-spel – ja, till och med antropomorfa känslor. En av deras mest framgångsrika filmserier Pirates of the Caribbean är faktiskt på en populär åkattraktion från deras parker. Samma år som den första Pirates-filmen släpptes hade även en annan film premiär som också hämtade inspiration från en av Disneylands attraktioner – The Haunted Mansion (2003) med Eddie Murphy och Marsha Thomason i huvudrollerna.

Tjugo år senare återvänder vi till den hemsökta herrgården i Haunted Mansion, nu i regi av Justin Simien. Denna uppdatering bjuder precis som originalet på komedi, värme och pirrande skräck för hela familjen.

Trots de nästan identiska titlarna så är det endast konceptet som är likadant i de två filmerna. Den hemsöka gården har ett annorlunda utseende, tydligt inspirerad av New Orleans ockulta kultur, och berättelsen är en helt annan. 

Ben (LaKeith Stanfield) är en skeptisk astrofysiker som gömmer sig från omvärlden efter hans fästmö Alyssa gått bort. Hon trodde på det övernaturliga såsom spöken och gastar, vilket han verkligen inte gör. Han är dock villig att tumma på sina principer när en kufisk präst (Owen Wilson) ger honom ett erbjudande: bevisa att en herrgård i trakten är hemsökt. Med en oförskämt stor summa pengar som morot tar Ben sin handgjorda spökkamera och knackar på spökhusets dörr där mamma Gabbie (Rosario Dawson) och hennes son Travis (Chase Dillon) har varit mer eller mindre fast ända sedan de flyttade in. Det visar sig att alla som kliver över tröskeln är dömda att alltid återvända eller hemsökas av något av husets hundratals spöken. Tillsammans med en skara outsiders tar Ben sig an uppdraget att häva förbannelsen som vilar över huset.

Om en ställer originalet och remaken mot varandra så har originalet en starkare historia. Den gotiska kärleksberättelsen som korsar gränsen mellan liv och dör i originalet är trots Murphys överdrivna skådespeleri både stark och vacker. Ben och de andra sidokaraktärerna har inte samma rörande effekt men istället bildar de en charmig gruppdynamik man inte kan låta bli att heja på. Vem älskar inte en grupp outsiders som kämpar mot onda krafter?

Charmiga outsiders vs. Ondskans krafter

Det bästa med Haunted Mansion är nostalgin och den skamlösa fanservicen. Den spöklika men absolut inte läskiga atmosfären, den enkla humorn och charmiga karaktärerna ger samma känsla som Casper (1995) och Limony Snicket's A Series of Unfortunate Events (2004), vilket är otroligt uppfriskande i detta landskap av filmer som tar sig själva på alldeles för stort allvar. Filmen är också i grund och botten baserad på en åkattraktion vilket remaken gestaltar perfekt. Det är tydligt att filmografin är särskilt uttänkt för de som har besökt attraktionen i någon av Disneys parker. Flera av det verkliga husets ikoniska inslag finns med såsom den utsträckande hallen, de morbida porträtten och till och med de kupolformade åkvagnarna. 

Berättelsen om Ben, spökbekämparna och de 999 spökena är underhållande men inte tillräckligt för att fylla ut filmens två timmar långa speltid. Den är utdragen och utspädd och kunde ha kostat på sig lite mer av allt: mer humor, fler coola effekter, starkare känslor och framför allt fler spöken. Med det sagt är filmen inte på något vis dålig, den kunde dock ha kryddat på lite mer för att verkligen cementera sin plats i Halloweenfilmlistan. Corpse Bride (2005) är vacker, Casper är gullig och Coraline (2009) snygg – Haunted Mansion är bara en annan spökfilm.

Men är du som jag och slukar alla spökfilmer med hull och hår så har Haunted Mansion premiär 11 augusti.