Happy End (2018)

"Happy End" är Haneke fan service av bästa sort.

Störst fokus ligger på den tretton år gamla Eve som flyttar in hos sin far som hon knappt känner efter att hennes mor överdoserat på antidepressiva tabletter. Här får hon löften om att allt ska bli bättre, men det visar sig snart att hon bara flyttat från en dysfunktionell familj till en annan. Förutom fadern och hans nya partner (som han verkar vara otrogen mot) bor här även hennes självmordsbenägne farfar som inte vill hellre än att lämna denna jord men som gång på gång misslyckas med att ta sitt liv. Dessutom får de då och då besök av Eves kusin Pierre som lever ett minst sagt trassligt liv. Detta är, som ni kanske förstår, ingen ideell miljö för en trettonåring som var traumatiserad redan innan hon kom hit.

Vi kan nu dra slutsatsen att Michael Haneke tycker om att luras med sina filmtitlar. För precis som att Amour inte var någon mysig kärleksfilm och att Funny Games inte alls var speciellt rolig, så är de lyckliga ögonblicken i Happy End extremt lätträknade. Om ni, som jag, kan er Haneke var detta emellertid ingen överraskning. Det hade snarare varit mer chockerande om filmen hade levt upp till titeln och visat sig vara en feel good-film.

Happy End känns lite som ett hopkok av Hanekes tidigare filmer. ”Haneke fan service” kanske man skulle kunna kalla det. I filmens recept ingår bland annat en del Amour med en nypa Benny’s Video, toppat med lite Dolt Hot och Det vita bandet. Med andra ord bjuder han inte direkt på något nytt här, vilket kan kännas lite tråkigt. Fast å andra sidan är det ett väldigt välsmakande hopkok, så i slutändan spelar det inte så stor roll. Däremot krävs det nog just ett inbitet Haneke-fan för att till fullo uppskatta denna film, som antagligen inte kommer att falla alla i smaken.

Vill du ha tips på de filmer som varit bäst de senaste åren har vi sammanställt de bästa filmerna 2015-2018.