Han är tillbaka (Er ist wieder da, 2015)

Adolf Hitler vaknar under mystiska omständigheter upp i en buske någonstans i ett nutida Berlin. Han vandrar förvirrat omkring tills han stöter på filmaren Fabian Sawatski, som av en händelse är på jakt efter ett scoop för att få sitt jobb tillbaka på en av landets TV-kanaler. Fabian tar med sig Hitler till TV-kanalens huvudkontor för att visa upp honom. Bollen är nu i rullning och det dröjer inte länge innan Hitler är landets starkast lysande TV-stjärna som går från soffa till soffa i Tysklands populäraste talk shows. Hitler har fortfarande exakt samma agenda som han hade i mitten av fyrtiotalet, men av tyska folket ses han nu bara som en väldigt kontroversiell komiker.

Han är tillbaka är en väldigt ojämn och spretig film. Detta beror främst på att vissa delar av filmen är improviserade i sann Borat-anda, med riktiga människor på gatorna, medan resten av scenerna är inspelade med professionella skådespelare. Just i fallet Borat så lyckades man med denna kombination, men i Han är tillbaka håller de helt regisserade delarna så mycket lägre kvalitet än de improviserade att kontrasten dem emellan blir alldeles för stark.

Det enda intressanta i den här filmen är egentligen bara de oväntade, underhållande och ibland rätt så obehagliga reaktionerna som lockas fram ur de verkliga personerna när de möter Hitler. Tyvärr utger dessa scener bara en bråkdel av filmen, vars huvudsakliga handling är rätt löjlig, förutsägbar och framför allt, dåligt regisserad. Angående regin kan vi återigen ta de improviserade scenerna som exempel för det är nämligen här – i avsaknad av regi – som filmen blir någorlunda intressant.

Med andra ord är Han är tillbaka en minst sagt medioker film som förmodligen inte skulle ha fått samma spridning om den inte hade berört ett så känsligt ämne och haft Adolf Hitler i centrum.

Om vi skulle ta och lägga till någonting mer på filmens plussida så är det ändå skådespelaren Oliver Masuccis gestaltning av Hitler, som faktiskt är riktigt övertygande och på en helt annan nivå än filmens övriga skådisar.

Bäst: Hitlers improviserade interaktioner med ”mannen på gatan”.