Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (2018)
Den brittiska charmen vinner trots filmens många brister.
Titeln till den här filmen är nästan parodiskt brittisk. Lika brittisk är själva filmen, komplett med försök till charmig humor, genanta kärleksmöten, intellektualism, mysiga farbröder och tanter. Jag får upp en tydlig bild av filmens målgrupp — ung är den inte.
Året är 1946. Den populära författaren Ms. Juliet Ashton (Lily James) som bor i London får ett brev av en litteraturförening från den brittiska ön Guernsey. Föreningen heter, (djupt andetag) "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap". En brevväxling uppstår och till slut bestämmer sig Juliet för att besöka ön. Hon kommer snabbt bra överens med befolkningen, men inser samtidigt att kriget lämnat djupa spår efter sig, och hon blir väldigt nyfiken på att ta reda på vad som hänt.
Mike Newells film är väldigt förutsägbar då den här typen av "feel good-upplevelse" kräver det. Det är ofta smörigt och melodramatiskt. Juliet har två män att välja mellan, den rika amerikanen eller den lokala bonden från Guernsey. Det är inte jättesvårt att lista ut vem hon kommer att falla för. Jag störde mig väldigt länge på Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap innan jag någonstans undermedvetet tillät mig själv att dras med i dess sagoberättande.
Skådespelet är tillbakadraget och lågmält. Lily James, som känns igen från bland annat Baby Driver, levererar en klart godkänd insats i huvudrollen, likaså hennes medspelare Michiel Huisman och kanske speciellt Katherine Parkinson. Många scener i filmen påminner om varandra — Juliet har konversationer med människor där hon vill få ut saker och ting som de själva helst inte verkar vilja avslöja. Mängder av dialoger förs,och det ges väldigt lite tid åt filmen att andas. Informationen behöver förmedlas, det är huvudsyftet, vilket gör att möjligheten för åskådaren att fantisera eller begrunda begränsas.
Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap fungerar som bäst när den snuddar vid intressanta tankegångar om litteraturens och konstens påverkan på oss människor. Hur den kan få oss att rymma från vår verklighet, oavsett hur dyster den är, och hitta nya gemenskaper. Tyvärr läggs för lite krut på det här, fokuset hamnar i stället på en ganska forcerad romans. Som sagt, det finns en hel del svagheter att hitta, men motvilligt fick den brittiska charmen mig att förbise dem, i alla fall för en kort stund. Slutet är ännu en ögonrullning, men det får gå för den här gången.
Är du intresserad av fler filmer från i år kan du här läsa om de bästa filmtipsen från 2018.