Greenland (2020)

En rasande komet flagnar av sig brinnande fragment på Jordens alla kontinenter. Amerikansk kärnfamilj separeras i uppståndelsen och kämpar för att hitta tillbaka till varandra. Kan mamma, pappa, barn återförenas och nå stormens öga innan de själva utplånas?

Upplägget i Greenland är överrepresenterat inom genren. Bortom själva premissen finns det heller inga nämnvärt spännande infallsvinklar som ger filmen same, same but different-faktor. Men du som gäspar åt pitchen riskerar ändock att engageras: det finns kvaliteter som blåser liv i det här ångloket. 

"Greenland" skippar den långa nedräkningen och kastar oss rakt ner i kaninhålet, med all misär denna upp-och nedvända värld innebär för mamma Allison, pappa John och sonen Nathan. Detta är förstås ett riskfyllt beslut av manusförfattaren Chris Sparling som väljer att bara skrapa på deras bakgrundsstory innan vi ska bli rädda för deras liv. Istället låter han oss fragmentariskt veta mer om vad som orsakat sprickor i familjen. Risken lönar sig mestadels och ger oss mer tid till popcornvärdig spänning, även om Sparling ibland tvingas ge oss övertydlig information om våra karaktärer – i den grad att det blir corny.

"Älskar Gerard Butler"

Trots att vi påminns om den delikata utmaning exposition visat sig vara, så finns det mycket som får mig att svepas med i Greenland och glömma hantverksgrubblet. Framförallt älskar jag Gerard Butler i den här filmen och jag törs säga det. Bredvid Morena Baccarin och Roger Dale Floyd ger denna högst underskattade skådis avgörande vikt till familjedynamiken i en actiondriven plot. Han balanserar fint på vågen mellan att spela underlägsen förälder som tvingas hjälpa sin familj genom en svår kris, och att vara handlingskraftig i stil med Tom Cruise i Världarnas krig. Samtidigt är Baccarin och Dale Floyd lika övertygande som de är kompletterande till Butlers rollfigur. Skådespeleriet kan mycket väl vara filmens största behållning.

Något med den här rullen som också träffar rätt på mina filmiska cylindrar är att vi tvingas kvar i obehagliga sekvenser längre än vi vill. Då är det märkligt nog svårt att inte engageras. Särskilt tänker jag på en högst stressig sekvens där familjen i infernalisk panik letar efter varandra på en flygbana: John har Nathans diabetesmedicin ombord på ett av räddningsplanen, omedveten om att hans son inte fått boarda det andra. Droppande svett när Nathan riskerar att bli utan sin livsviktiga medicin, för att inte nämna sin far. 

Jag såg det inte komma att jag skulle tycka om "Greenland" som med sin finess får mig att se förbi gamla knep. Den håller därmed genrens EKG pulserande och kanske är det just katastroffilmen som bäst skulle överleva ett kärnvapenkrig.

För tips på actionfilmer, se här.