Goodbye Christopher Robin (2018)
Trots intressanta idéer faller "Goodbye Christopher Robin" ganska platt.
Med en stjärnspäckad cast och en erfaren regissör vid rodret talade mycket för Goodbye Christopher Robin på förhand. Trots att filmen både berör stora ämnen som vikten av en barndom och kollisionen mellan konstnären och familjen misslyckas filmen i slutändan med att lämna ett bestående intryck.
Även om man inte har läst originalboken känner nog de flesta människor till A.A Milnes omåttligt populära karaktär Nalle Puh. Den brittiske författaren hade tidigare mest skrivit pjäser, men år 1926 kom boken om den virriga men otroligt godhjärtade björnen. Idag räknas verket till ett av barnlitteraturens mest populära berättelser, som bland annat lockat Disney till att producera en nästan lika känd tv-serie.
Goodbye Christopher Robin berättar historien bakom framgången. Om hur A.A Milne (Domnhall Gleeson), en författare med skrivkramp, hämtar inspiration från sina lekar på landet med sin son Christopher Robin Milne (Will Tilston som barn, Alex Lawther som ung vuxen) och sedan skriver boken som för all framtid ska skriva in honom i historieböckerna.
Hur som helst är det inget rakt igenom muntert portätt som målas upp. Milne är svårt ärrad från sin tid i det första världskriget, hans fru Daphne Milne (Margot Robbie) verkar mer intresserad av hans litterära karriär än av honom själv och mitt i detta står Christopher Robin. Han är ett barn som bara vill ha kärlek och uppmärksamhet av sina föräldrar.
Handlingen följer egentligen mallen för den här typen av berättelser ganska klinisk. Det finns flertalet sidospår, exempelvis Milnes sargade psyke och hans frus minst sagt kalla framtoning, som är intressanta men som inte utforskas tillräckligt. Huvudfokus är dock relationen mellan Milne och hans son, som i ena stunden engagerar - mycket tack vare gedigna insatser från Gleeson och den utmärkte barnskådespelaren Will Tilston - för att något senare kännas övertydlig, främst mot slutskedet när Christopher Robinson växt upp.
Utan att avslöja för mycket gör Simon Curtis misstaget att snabbspola förbi de bitar i berättelsen som hade potential att beröra på riktigt, samtidigt som han envisas med att hålla kvar kameran vid scener som känns repetitiva och ganska intetsägande. Manusförfattarna envisas med att ställa A.A Milne i rampljuset. Ett mycket mer intressant berättartekniskt val vore att, åtminstone delvis, berätta historien ur Christopher Robins perspektiv. Det hade blivit en spännande kontrast till boken, där Milnes hjärtliga perspektiv gentemot sitt barns lek inte direkt lyser med sin frånvaro.
Goodbye Christopher Robin tar alldeles för få risker för att vara riktigt sevärd. Skådespelet är genomgående godkänt, fotot är snyggt och någonstans finns det en intressant berättelse om mannen som skapade Nalle Puh. Dock skrivs den inte här, det inte riktigt att skaka av sig att projektet genomsyras av en lathet bakom kameran och i manusstadiet. Christopher Robin och Nalle Puh hade förtjänat bättre.