Gold (2017)
Konventionellt och tröttkört äventyrsspektakel
I Gold försöker regissören Stephen Gaghan att porträttera en människas uppgång och fall på ett träffsäkert och underhållande sätt. Tyvärr faller själva filmen hårdare än sin protagonist och två timmar i salongen känns som ett långt läxförhör. Trots ett stabilt yttre är Gold förvånansvärt tråkig och förutsägbar.
Den korpulenta guldgrävaren Kenny Wells (Matthew McConaughey) är i ett desperat behov av framgång. Efter år av motgångar lyckas han slutligen övertyga geologen Michael Acosta (Edgar Ramirez) om sin kapacitet, och tillsammans reser de ut i Indonesiens outforskade djungel i jakt på guld. Efter sjukdom och missväxt lyckas de till slut att finna djungels mest ädla rikedom och kan leva ett liv i överflöd. Deras fynd slår ner likt en bomb i finansvärlden och blickarna riktas åt deras håll. Snart har Wells och Acosta mäktiga män efter sig, vilka inte tvekar att ta till fulspel för att få sin bit av kakan.
Den klassiska karaktärsresan om ett fall från toppen till botten, har berättats många gånger om. Att det går att göra något uppfriskande av konceptet bevisade Martin Scorsese med The Wolf of Wall Street (2013), när han körde in en adrenalinspruta i baken på Leonardo DiCaprio och levererade en nattsvart komedi. Ett framgångsrecept som Gaghan har försökt att efterlikna och på ytan lyckats helt okej.
Regin är säker och fotot snyggt, men det är synd att Gaghan, som trots allt är en Oscarsbelönad manusförfattare, nöjer sig med att arbeta på andra författares verk. Manuset har stora brister och jag vet varken vilka karaktärer jag ska heja på eller förakta. De giriga finansmännen är inget mer än just giriga, den nedsupna Kenny Wells är bara löjligt vimsig och framstår som gruvindustrins motsvarighet till Djungel George. När han slutligen börjar sin dalgång i klassamhället gör det ofokuserade berättandet att jag varken kan känna med honom eller någon annan.
Läs mer: Recension T2 Trainspotting
Redan efter en kvart kunde jag förutse hur filmen skulle sluta, vilket bara utmynnade i tristess. Att Matthew McConaughey – som briljerade i Dallas Buyers Club (2013) där han också kraftigt anpassade sitt utseende efter rollen – arbetar hårt för att hålla mitt intresse uppe hjälper föga. Han spelar över i nästan varje scen och i vissa stunder osar det av Nicolas Cages prestation i The Wickerman. Dock blir det ganska roligt att bevittna den ståtliga kulmagen och den flackande blicken under en förhandlingsscen i en skyskrapa, där McConaughey kör sin variant av Cage-rage.
Med facit i hand är Gold för långsam och slätstruken för att falla mig i smaken. Istället för att erbjuda en spännande karaktärsresa blir det verkliga äventyret att lyckas hålla ögonen öppna. För det behövs en ordentlig kopp kaffe för att motverka detta sömnpillret. Visst finns det sämre filmer inom genren, produktionsvärdet är hyfsad högt, men också betydligt bättre. Se hellre om The Wolf of Wall Street eller köp biljetter till T2 Trainspotting för mer kvalitativ underhållning.