Give Me Liberty (2019)

Vic kör färdtjänst i Milwaukee, USA:s mest segregerade stad. Varje morgon står kunderna och väntar på att få skjuts, men just denna morgon är det fler som pockar på hans uppmärksamhet. Bland annat vill hans släktingar få skjuts till en begravning. Detta inkluderar hans morfar som nästan bränner ner sin lägenhet i ett försök att laga kyckling, medan Vic försöker få honom påklädd och redo att åka.

Gravt försenad och med chefen skrikande i örat kan Vic till slut börja köra sina ordinarie kunder dit de ska. Det vill säga om det inte varit för kravallerna som bryter ut och hindrar hans framfart ytterligare. Mitt uppe i allt kaos finns dock en ljuspunkt, nämligen relationen till rullstolsburna stamkunden Tracy som växer sig allt starkare ju längre dagen går.

Likheterna mellan "Give Me Liberty" och bröderna Safdies filmer får mig att undra om de har en tredje okänd bror vid namn Kirill Mirkhanovsky. Filmen har samma intensitet och framkallar ofta samma känsla av frustration som både Good Time och Uncut Gems. Vad som däremot skiljer Give Me Liberty är en stor portion värme och humor, som skänker en välbehövlig andningspaus emellanåt.

Skådespeleriet är klanderfritt.

Alla inblandade gör otroligt bra insatser och agerar framför allt väldigt naturligt. Från Chris Galust, som gör en lysande skådespelardebut i huvudrollen, till de ryska damerna som aldrig slutar prata. Det finns dock en som överglänser dem alla. Maxim Stoyanov stjäl showen som huvudkaraktärens släkting Dima. Hans långa och ihärdiga kamp mot ett envist lock till en burk med surkål pågår genom större delen av filmen och är i sig självt väl värt en biobiljett.

Det mest imponerande är ändå hur de fått ihop allt som pågår i filmen utan att det blivit en enda stor outhärdlig röra. Istället, mycket tack vare smidig klipping, är "Give Me Liberty" ett ordnat kaos som är behagligt att titta på och en stark rekommendation från min sida.

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer!