Mannekäng i rött (1958)
Fyra dolkar. Fyra misstänkta. I en svensk whodunnit.
Bekvämt tillbakalutad i en av Bio Capitols fåtöljer var det dags att spana in Cinematekets senaste bidrag till Göteborgs cineaster; Arne Mattssons Mannekäng i rött (1958). En klassisk deckarsaga i Hillman-serien färgad av lögner, vackra kvinnor, familjeintriger och mord…
Makarna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och Annalise Ericson) och deras sidekick Freddy (Nils Hallberg) trasslas in i ett nät av lögner efter att Katja Sundin (Elsa Prawitz), mannekängen i rött, hittas knivmördad på det lyxiga modehuset La Femme. I hennes rygg satt en sällsynt 1600-tals dolk tillverkad i endast fyra exemplar.
Modehuset ägs och styrs av den strikte och rullstolsbundne Thyra (Lillebil Ibsen). Här är det ordning och reda som gäller! Thyra har tre arvtagare. Hennes fosterson Bobbie, hennes systerson Rickard och hennes systerdotter Gabriella. Och vad tror du dessa dessa fyra har gemensamt? Jo, allihop har ett exemplar av den sällsynta dolken i sin ägo.
Fyra dolkar. Fyra misstänkta.
Men vem är mördaren? Är det personen som inte kan redovisa sin dolk eller är gåtan svårare än så?
Jag har aldrig sett en liknande svensk film.
De superläckra färgerna, den ständigt arbetande kameran, ett folkligt radarpar och den klassiska kioskdeckarstoryn med en Agatha Christie-twist på slutet. Här finns mycket att gotta sig i men också en och annan sur karamell. Skådespelet brister på många plan och repliker som ska vara smarta eller dramatiska känns ofta komiska. I flera tagningar verkar också kameran rulla någon sekund extra innan skådespelet börjat. Det hela känns mest som småcharmig underhållning i lyxförpackning.
I vilket fall så har jag fått upp intresset för Arne Mattssons filmer och det grämer mig att jag missat de filmer ur regissörens katalog som Cinemateket visat tidigare i år. Där fanns säkert en hel del smaskigt.
Bäst: Gio Petrés sångnummer ”Oskar Svensson” är så galet coolt. Det är Bond innan Bond.