Recension: Fremont (2024) – bitvis smårolig med Jeremy Allen White

90 minuter. En filmlängd som ofta får mig att jubla.

Många filmskapare har visat att det är fullt möjligt att skapa mästerverk på 1,5 timme. Fremont, regisserad av den iransk-brittiske regissören Babak Jalali, visar däremot att även 90 minuter i vissa fall faktiskt är för långt.

"Vad vill den här filmen egentligen säga?"

När talibanerna tog över makten i Afghanistan lyckades den unga Donya ta sig till USA. I sitt hemland arbetade hon som tolk åt den amerikanska armén men väl i USA har hon fått jobb på en fabrik som framställer lyckokakor. Hon har svårt att sova och verkar sakna något i sitt liv, men vad?

Med ett svartvitt foto inspelat i det klassiska 4:3-formatet får vi följa den unga Donyas vardag, från kakfabriken till den lokala afghan-restaurang där hon varje kväll tittar på sentimentala såpoperor. Tempot har inte bråttom. Kameran dröjer sig ofta kvar. Repliker yttras utan det minsta tecken på brådska.

Redan efter 15 minuter börjar jag ana oro. Vad vill den här filmen egentligen säga? Vart vill den ta vägen? Bristen på en tydlig riktning gör det svårt att samla motivation att ta sig igenom de 90 minuterna. Sakta men säkert börjar dock intrigen klarna: Donya söker kärlek samtidigt som hennes bakgrund som tolk åt den amerikanska armén gör afghanska flyktingar runt om henne mindre glada.

Tyvärr berättas allt med ett sådant sävligt tempo och jag har svårt att bry mig. Ibland används tempot för framgångsrik humor, men när eftertexterna väl rullar konstaterar jag en sak: Fremont är en utmärkt kortfilm utdragen till långfilmslängd. Exempelvis besöker Donya en läkare ett flertal tillfällen under filmens gång. Redan efter två besök har jag förstått syftet med dessa, men filmen envisas med att slänga in två, tre till. Det som tar ungefär en timme kunde avklarats på 15-20 minuter.

Jag är också kluven till filmens regi. Donya framstår nästan som apatisk i sitt förhållningssätt till andra människor när hon på ett nästintill nonchalant och monotont sätt kommunicerar med världen. "Återhållsamhet" tycks ha varit ledordet för regiinstruktionerna. Inga stora gester, håll tillbaka. Det gäller för samtliga karaktärer. Som sagt, ibland används det här för komisk effekt men det gör ofta att filmen framstår som monoton, som en enformig väg utan några spännande dalar eller svängar.

Med hjälp av en trimmande sax hade Fremont kunnat vara en riktig fullträff. I sitt nuvarande skick kan jag inte låta bli att tycka lite synd om den. Kanske kan dess torra komiska underton gå hem hos vissa, men för mig blir det inget jubel.

"Fremont" har nu svensk biopremiär.