Free State of Jones

Anslaget slår ner med robust tyngd och vemod. Vi kastas in i ett sotsvart Amerika, anno 1862, tärt och splittrat av inbördeskrig. Kroppar slits i stycken av krutladdade muskedunder och mitt på slagfältets karga arena möter vi Newt Knight (Matthew McConaughey). Knight motsätter sig de blodiga bataljerna och det dröjer inte länge innan han lägger geväret på hyllan och deserterar från kriget. Tillsammans med ett följe av likasinnade bildar han en rörelse som med lavinartad kraft kämpar för lika rättigheter mellan svarta och vita, i ett Amerika gravt infekterat av rasism under slaveriets bojor.

Jag vill verkligen gilla Free State of Jones. Budskapet och den historiska kontexten bildar förutsättningar för slagkraft och samtida relevans. Ross erbjuder en återhållsam och stram gestaltning av inbördeskrig och uppror där karaktärernas resa och interaktion överröstar det mäktiga mullret från skjutjärn och musköter. Det är en beundransvärd angreppsvinkel. Ross manövrerar skickligt undan det överdrivet pompösa och svulstiga och låter sin ensemble träda fram ur krigets gråa aska och rök. En särskild eloge vill jag rikta åt Mahershala Ali som punktmarkerar publiken med ett starkt pathos.

Dessvärre tar mina superlativ och hyllningsord slut där. Oscarsbelönade Matthew McConaughey gör en adekvat insats i huvudrollen, men det börjar eka skralt innanför rockärmen hos den Texas-födda superstjärnan. Jag blir levererad exakt vad jag kan förvänta mig - en gedigen prestation som nästan snuskigt medvetet flirtar med Oscars-akademin. Det är forcerat, krystat och förutsägbart.

Karaktärerna är dessutom sorgligt underskrivna och lyckas aldrig träda fram ur manuset platta och stundtals ihåliga stoff. Författarna Leonard Hartman och Garys Ross är smärtsamt medvetna om sitt budskap och matar mig stundtals med nappflaska och sked. Karaktärerna saknar i övervägande majoritet mänsklig komplexitet och i synnerhet vår huvudperson är stundtals utrustad med så pass änglalika egenskaper att det angränsar ren banalitet. Hartman och Ross snöar in på materialets budskap och relevans att karaktärerna snarare agerar språkrör än levande, dynamiska personer.

Ross envisas dessutom med tidshopp i sitt berättande. Jag slungas mellan Newt Knights kamp för mänskliga rättigheter och ett domstolsdrama, 85 år framåt i tiden. Ross vill belysa att kampen fortsatte många år i framåt, men historians flackighet och brist på fokus tar mig ur huvudpersonernas kniviga och barska stridigheter. Ross pumpar hagelbraken överfull med emotionellt krut men missar oftast måltavlan. Det är nästintill imponerande att lyckas förvalta dessa extremt relevanta ämnen med sådan ineffektivitet Ross stundom visar prov på.

Sammanfattningsvis är jag besviken på Free State of Jones. Filmen har förutsättningar att erbjuda en emotionell handgranat som fullkomligt demolerar mina cyniska barriärer - men misslyckas allt som oftast. Det återhållsamma, trippande och tysta berättandet är vackert och naturligt men denna angreppsvinkel kräver en stabil ryggrad i form dynamiska, sprakande och engagerande karaktärer. Free State of Jones erbjuder inte detta. När Ross sedan ihärdigt dribblar med min uppmärksamhet med ofokuserade tidshopp är min besvikelse ett faktum. Tack och lov bjuds jag på vackert foto, historisk relevans och några mustiga skådespelarinsatser som räddar Free State of Jones från fiaskots kvicksand.

Bäst: Trevligt, tystsamt berättad. Mahershala Ali lyser starkt i ensemblen.

Sämst: Endimensionella karaktärer, ofokuserade tidshopp och överraskande ineffektiv.