The Founder (2016)

Ray Kroc – en ambitiös säljare av milkshakemixers – träffar två bröder som öppnat en hamburgerrestaurang vid namn McDonald's. Ray blir genast fascinerad av restaurangen och inleder ett samarbete med bröderna där han får i uppdrag att göra en franchise av McDonald's. Snart visar det sig att de inte delar samma målsättningar med företaget.

Historien om McDonald's födsel är intressant ur många perspektiv. Det startade som en mysig familjerestaurang driven av två älskvärda bröder, idag är McDonald's en symbol för kommersialism. The Founder är en berättelse om den amerikanska drömmen, men frågan är om den ska uppfyllas till varje pris?

Till en början sympatiserar jag med Ray. Han åker runt till småstäder och använder samma tal för att försöka övertyga uttråkade restaurangchefer om att investera i milkshakemixers, utan någon större lycka. Han lyssnar på en självhjälpsvinyl om att tänka positivt och hans fru Ethel, spelad av Laura Dern, är olycklig eftersom han sällan är hemma. Efter att Ray har träffat bröderna McDonald och mer eller mindre kört över dem för att lyckas med sitt uppdrag, försvinner däremot min medkänsla. Det är mycket möjligt att andra istället hyllar honom för sin "envishet" och menar att han är ett perfekt exempel på hur en entreprenör ska lyckas. Jag gillar att filmen inte nödvändigtvis berättar sin åsikt i frågan (även om den lutar lite mer åt mitt håll). Den berättar endast vad som faktiskt hände, vilket är vad en bra biopic bör göra.

Och det är väl egentligen det The Founder är, en bra historia. Väldigt lite annat sticker ut, varken regin, fotot eller musiken har något egenvärde utan är "bara" hjälpredor till berättelsen. Skådespelarinsatserna är dock värda att lyfta fram. Michael Keaton har efter Birdman och Spotlight visat att han är tillbaka och han kan leda en film som The Founder utan problem. Transformationen från tafflig säljare till girig och uppblåst affärsman är helt klart trovärdig. Det är däremot de charmiga bröderna McDonald som jag uppskattade mest. Nick Offerman och John Carroll Lynch har en underbar kemi. I sina telefonsamtal med Ray är det oftast Dick (Offerman) som pratar medan Mac (Carroll Lynch) grimaserande lyssnar, vilket resulterar i filmens mest underhållande scener.

Rays vision om McDonald's handlar mycket om att skapa en familjekänsla, något han själv inte lyckas så bra med. Hans eget hushåll känns väldigt långt ifrån en familj. Laura Derns karaktär får inte mycket utrymme, något som jag antar ska spegla tiden filmen utspelar sig i, 50-talets USA , men generellt har The Founder inga intressanta kvinnliga roller att tala om, även om Linda Cardellini är med på ett litet hörn. Istället kommer ässet B.J. Novak in mitt i filmen och stjäl de få scenerna han är med i.

The Founder känns som en film man stöter på medan man zappar i TV-soffan och som man något motvilligt fortsätter att titta på för att se hur det hela ska sluta. En bra berättad historia, utan tydlig konstnärlig ambition.

Bäst: Bröderna McDonald.

Sämst: Den slätstrukna stilen i filmskapandet.