Förfärliga snömannen (2019)
Gullig och underhållande resereklam för Kina.
"Förfärliga snömannen" kan beskrivas som ett försök från DreamWorks att göra en "Disneyfilm". Tempot är långsammare och det spelas flitigt på de emotionella strängarna (bokstavligt talat då huvudrollsinnehavaren är begåvad violinist). Resultatet är rätt lyckat, även om det mest känns som en resereklam gjord på kinesiska pengar.
Den flitiga, fiolspelande flickan Yi knegar hårt för att finansiera den resa hennes bortgångna pappa ville ta med henne på. Efter en vanlig dag med betalda hundpromenader, sophantering och fällande kommentarer av de selfie-fixerade grannkidsen, förändras allt. Uppe på taket, vid sitt krypin, möter Yi en märklig krabat – en Yeti som har flytt från en gammal girigbuk som vill casha in på "Snömannens" existens.
Vägen till Mount Everest är lång, men Yi bestämmer sig för att hjälpa sin nyfunne vän hem. Tillsammans med barndomskompisarna Peng och Jin beger de sig ut på ett äventyr de sent kommer att glömma. Ett äventyr tvärsöver Kina.
Ett klassiskt "A till B"-upplägg.
I det stora hela är Förfärliga snömannen en trevlig och sevärd liten familjefilm. Vi bjuds på ett charmerande snömonster, fint fiolspel och en del spektakulära actionscener. Inte minst när Yetin använder sina unika gåvor till att manipulera omgivningen – men vad det innebär får ni upptäcka själva.
Tyvärr, får man väl ändå säga, bjuds vi inte på några större överraskningar. Upplägget där hjälten måste finna sig själv i en "A till B-resa" är standardmallen för i princip alla äventyrsfilmer, och så även här. Men det är ett ganska spektakulärt äventyr genom de kinesiska landskapen och att det är kinesiska pengar som styr produktionen är det inget snack om. En lång men underhållande reklamfilm, om så vill.
Min främsta invändning riktar sig nog mot de logiska genvägar historien tar. Utöver att T-shirts och kortbrallor funkar i alla klimat, är Yi och kompani helt ointresserade av de fantasifulla färdmetoder som presenteras under resans gång. Inte en enda gång försöker de själva nyttja de fantastiska färdknep Snömannen besitter, trots deras uppenbara stress. Fast frågan är om vi då hade kunnat pricka in lika många kinesiska landmärken?