Flykten till framtiden (2016)
Året är 1973 och Svante (Elias Palin) jobbar på en skivbutik tillsammans med "Bengan" (Henrik Dorsin), som strävar efter att slå genom som artist. Svante har sedan länge ett hjärtfel, men försöker att leva ett normalt ungdomsliv. När han besöker doktorn får han veta att hans värden inte har förbättrats och att han inte har långt kvar att leva. I en önskan om att få fortsätta vara vid liv, utbrister Svante ett rop på hjälp.
Som svar på Svantes vädjan stannar en annorlunda tunnelbanevagn vid hans väg. När han kliver på förs han framåt i tiden – hela vägen till 2016 då medicinsk forskning har kommit så långt fram att läkare kan bota hans trasiga hjärta. Men det är inte så enkelt för Svante att få igenom sin önskan. I framtiden har han varken ett hem, familj eller personnummer. Fast snart träffar han Elsa, som väljer att hjälpa honom med att få tillstånd till en hjärtoperation. Men det de snart kommer att få veta är att resa i tiden kan innebära ödesdigra konsekvenser.
Det var länge sedan jag fann mig så pass engagerad av en svensk film. Tempot är högt och vändpunkterna många. Humorn finns där och dramatiken gör det definitivt. Till Flykten till framtiden gäller det att inte bara spänna fast säkerhetsbältet, utan också blicken.
Jag är imponerad över Malmros förmåga att ge sina tittare den information de behöver, utan att göra upplevelsen till en föreläsning. Tidsreseskildringar brukar kräva flera sekvenser som förklarar för publiken hur filmens universum och spelregler fungerar, något som ofta genererar i ett förutsägbart och tråkigt berättande. Fast Malmros är en skicklig manusförfattare som läser upp vår resemanual på ett kreativt sätt.
LÄS OCKSÅ: Filmtopp fokus på Svensk film
Teknikens utveckling från 70-talet fram till idag spelar en stor roll för att vi ska förstå vilken underdog och hur främmande Svante är. Det är som om han klivit in i ett Narnia, vilket skildras utmärkt när han tror att en kvinna pratar med honom, men i själva verket pratar hon i telefon hands free. När huvudrollsinnehavarna Palin och Dyrstad pratar om filmen, märks det att de är stolta över att den tillför någonting till svensk filmindustris genrebredd. Och jag håller med dem om att Flykten till framtiden tillför något unikt till den svenska filmscenen.
Bland skådespelarna är det Dorsin som glänser mest med sitt porträtt av den lågavlönade skivbutiksägaren och flöjtspelaren Bengt Klang, som saknar självinsikt och tror sig vara någon han egentligen inte är. Känslan är att Dorsin är en ny favorit till Malmros. Han passar regissörens ofta tragikomiska ton och är som gjord för den här typen av dramakomedi. Palin och Dyrstad har båda två utseendet och gör jobbet, men utmanas inte tillräckligt för att lämna ett ordentligt avtryck.
Jag gillar Malmros förra film, Min så kallade pappa, och med Flykten till framtiden cementerar han sin comeback som Sveriges främsta feel good-regissör.
Bäst: Att filmen tillfredsställer ett brett känsloregister.
Sämst: Det sparsamma användandet av just sjuttiotalslåtar.