Recension: Fly Me to the Moon (2024) – perfekt film för en biodejt
Gullig film som aldrig riktigt lyfter
"Fly Me to the Moon" är en välputsad och gullig romantisk komedi som passar utmärkt för en biodejt där filmen inte förväntas bli det mest minnesvärda med kvällen. Charmen finns där, men filmen lyfter knappast till några imponerande höjder.
Greg Berlantis (Love, Simon) nya romantiska komedi är precis vad vi förväntar oss. En charmig berättelse som får oss på gott humör men som faller platt när det kommer till att göra något starkare intryck.
Filmen följer reklamgeniet Kelly (Scarlett Johansson) som anlitas för att ge NASA:s image ett välbehövligt ansiktslyft när rymdkapplöpningen mot Sovjet håller på att glida USA ur händerna. Kellys uppdrag skapar ständigt nya problem för uppskjutningschefen Cole (Channing Tatum), som även utan Kellys distraktioner går en desperat kamp mot klockan för att lyckas placera människan på månen.
Det slår gnistor mellan Kelly och Cole när deras starka viljor krockar med varandra, och deras olikheter till trots tycks känslorna spira mellan dem. Men när kraven på Kelly kräver att hon tummar allt mer på sanningen, blir det svårare och svårare att bevara harmonin mellan dem.
Middag och bio? Se "Fly Me to the Moon"
För alla som planerar traditionell dejt med en bit mat följt av ett biobesök är Fly Me to the Moon den perfekta rullen. Filmen känns helt och hållet gjord för just det ändamålet.
Den är gullig och romantisk nog för att publiken ska komma i rätt stämning, utan att hetta till tillräckligt för att göra någon generad. Inte heller är humorn tillräckligt närvarande för att någon ska behöva oroa sig för att skrämma bort sin dejt med att fulskratta. Och inte heller går den tillräckligt på djupet med några av de politiska och religiösa teman som löper genom filmen för att skapa någon diskussion.
Fly Me to the Moon är kort och gott en film som, högst medvetet, låter bli att utmana sin publik. Det är en gulligt paketerad stämningssättare som kommer att lämna utrymme till alla turturduvor att fokusera på varandra istället för filmen.
Det här är med andra ord en väldigt slätstruken Hollywoodfilm. På gott och ont. Minnesvärd är den inte, men ibland är det också precis vad man vill ha.
Dags för Scarlett att börja ta ut svängarna igen?
Det mesta med "Fly Me to the Moon" känns väldigt mellanmjölk (med smak av lite glamorösa retrovibbar), men det finns faktiskt några plan där filmen utmärker i positivt. Rollbesättningen känns exempelvis väldigt rätt och charmig för filmen ton, med Johansson och Tatum i täten, men även Ray Romano, Jim Rash och Woody Harrelson m.fl. i bärande biroller. Kemin mellan Johansson och Tatum var dessutom bättre än vad jag hade förväntat mig.
En stor anledning till det är att Scarlett Johansson, till skillnad från det mesta i filmen, har en väldig höjd i sitt skådespel. Tatum gör en fullt duglig insats, men det är utan tvekan Johansson som bär den här filmen på sina axlar. De gånger som Fly Me to the Moon faktiskt lyckas beröra beror till 90 procent på hennes övertygande skådespelare.
Tyvärr blir det en distraherande påminnelse om att det var ett tag sedan hon verkligen utmanade sig själv och publiken med sin förmåga. Johansson Oscarsnominerades för sin insats i Marriage Story (2019) och för Jojo Rabbit (2019) – två nomineringar på samma år – men sedan dess har hon (nästan) enbart gjort den här typen av slätstrukna Hollywoodproduktioner.
Hon får gärna göra den typen av roll för min del, men kanske inte enbart. Är det något som jag bär med mig från den här filmen så är det känslan av att Scarlett Johansson väl ändå borde börja ta ut svängarna igen?
"Fly Me to the Moon" har officiell biopremiär den 12 juli, men börjar smygvisas på vissa biografer redan den 10 juli.