Flotten (2018)

1973 ägde ett synnerligen märkligt experiment rum. Elva människor med olika bakgrunder sattes på en flotte för att segla över Atlanten under tre månaders tid. Teorin var att deltagarna med tiden skulle bli våldsamma mot varandra, att den farliga situationen de befann sig i skulle avslöja människans rätta jag. Mannen bakom experimentet hette Santiago Genovés och det framkommer rätt snart i Marcus Lindeens dokumentär Flotten att hans metoder var allt annat än vetenskapliga.

Först och främst var förhållandena högst okontrollerade, alla ombord riskerade livet genom att medverka. Men mer uppseendeväckande var att Santiago försökte styra den socialpsykologiska undersökningen efter sin egen hypotes genom att påverka deltagarna på olika sätt. Han provocerade dem, sa elaka saker till dem, psykiskt plågade dem. Konsekvensen blev inte att konflikter uppstod i gruppen, istället kunde de enas i agget mot Santiago.

Dokumentären är uppbyggd av otroligt vackra arkivbilder, varvat med scener från en ambitiöst ihopsatt replika av flotten där de sju deltagare som fortfarande är vid liv återförenas och tillsammans återger sina upplevelser. Det är ett snyggt drag som verkar få gruppen att mentalt transporteras 40 år bak i tiden. Men eftersom möjligheten till någon vetenskaplig insikt snabbt flög ut genom fönstret, och då de flesta på flotten verkade komma rätt bra överens, är det ganska sällan som någon spänning uppstår (utöver diverse sexuella relationer som såklart var det enda medierna snackade om — svenska löpsedlar kröntes av det nya ordet "sexflotte").

I brist på någon engagerande gruppdynamik är det istället några intensiva, individbundna berättelser som utger filmens styrka. Svenska Maria Björnstam var flottens kapten, tillika Sveriges första kvinnliga sjökapten. När ett stort fartyg kom åkandes rakt emot dem, agerande hon lugnt och pragmatiskt, hon löste situationen till skillnad från en panikslagen Santiago. Fé Seymour minns hur hon kände sig spirituellt sammankopplad med de slavar som transporterades på haven. Hur hon som svart kvinna var fri och kunde leva för dem en liten stund. Filmens klart starkaste ögonblick.

De här miniporträtten är mer intressanta än själva flottexperimentet som med tiden blir lite långrandigt. Jag hade kanske förväntat mig något större, att filmen skulle komma fram till någon maffig slutsats som Santiago misslyckades att se, och slutscenen vill kanske hävda att den gjort det också, men jag är inte helt övertygad. Det är kanske inte säkert att man ska ta med sig något grundläggande från Flotten heller, det räcker gott och väl med att vi får en fascinerande inblick i ett galet påhitt.

För fler tips på årets filmer, se vår lista över de bästa svenska filmerna 2018.