First Cow (2019)

Att se Kelly Reichardts senaste film är en närmast meditativ upplevelse. Hon skildrar nämligen sitt västerndrama med en sällsam och träffsäker stillhet. Kameran vilar länge på huvudkaraktärerna Cookie (John Magaro) och King-Lu (Orion Lee), två män som slår följe i 1800-talets Oregon i USA, när de gör sina praktiska sysslor. Bärplockning, vedhuggning, sopa golv och göra upp eld. Det händer inte mycket i filmen, men det är helt okej – Reichardt tycks inte vara så mycket intresserad av att skapa sensationslysten spänning, utan mer av att realisera hur livet kunde se ut för ett par resande sisådär 200 år bakåt i tiden. Hon lyckas med bravur. 

På rak arm kan jag inte komma på många regissörer som använt just västerngenren för att göra det Reichardt gör med First Cow. Visserligen tycker nog de flesta om Howard Hawks Rio Bravo (1959) och El Dorado (1966) mer för det sköna och kamratliga samspelet mellan huvudrollsinnehavarna, än för actionsekvenserna (som inte heller ska underskattas). Men likväl finns våldet där. 

I First Cow förekommer det inte mycket våldsamheter. Det enda är lite handgemäng och gruff i den långa kön till Cookies och King-Lus portabla konditori. De bakar, vad som åtminstone ser ut att vara de mest gudomliga kakor – friterade och därefter toppade med honung och kanel. Det är så att det vattnas i munnen.

Komjölk smakar bäst färsk – och stulen uppenbarligen

Vad är då hemligheten bakom deras framgångsrika recept? Mjölken från en ko som traktens befälhavare nyss införskaffat. På nätterna smyger Cookie och King-Lu dit och mjölkar henne i smyg. När de sedan blir officiellt inbjudna till översten (så hänförd blev han av att ha smakat deras kakor!), uttrycker han grubblerier över att kon, som kommer från en fin avel, inte producerar mer mjölk. Han anar nada, men som King-Lu påpekar så finns det vissa, mäktiga personer som inte kan tänka sig att någon skulle stjäla av dem. Bäst för vår duo att översten är en av dem! 

Vi får alltså följa två män som på sitt egna sätt jagar den amerikanska drömmen. De hoppas en dag ha kunnat tjäna ihop så pass mycket pengar att de kan resa vidare, kanske till San Francisco och öppna ett hotell. Men då behövs en jäkla massa kapital, och givetvis finns det mycket som kan gå snett innan dess. 

John Magaro och Orion Lee har ett lika lågmält som utsökt samspel. En vänskap växer fram och på sätt och vis är detta en buddy-rulle, om än i en form som vi inte är vana vid. Dialogen är sparsam men det märks att Kelly Reichardt tillsammans med manusförfattaren Jonathan Raymond, som också står bakom boken The Half-Life som filmen baseras på, har vägt vartenda ord, varenda replik på guldvåg. Männens diskussioner om sina idéer, framtidsplaner och bakgrund är minimalistiska men visar ändå på hur väl de förstår varandra.

Som när Cookie berättar att "visst var det okej i uppväxtorten Maryland", och King-Lu säger: "men inte tillräckligt okej för att stanna, va?". "Jag var tvungen att flytta för att hitta jobb, och sen dess har jag inte slutat flytta", svarar Cookie.

Båda herrarna var resenärer i själen och oavsett om de så hade tagit sig till de lycksaligas ö, tror jag inte det hade förändrats.