Fifty Shades Freed (2018)
"Fifty Shades Freed" – en klen avslutning på en svag trilogi.
När den första filmen blev lemlästad av både kritiker och publik uttryckte Jamie Dornan att han ville lämna filmserien. Men hans kontrakt på tre filmer höll honom kvar. Dornan är en begåvad skådespelare som gör en stor roll i den brittiska kriminalaren The Fall. Likaså har Dakota Johnson något jag verkligen gillar. En äkthet som tar sig genom det ytliga Hollywood-bruset.
Dessa två malplacerade skådespelare tycks vara fast med varandra i en trilogi om det nu gifta paret Grey. Men vore det inte för de usla förutsättningarna skulle skådespelarna kunna göra riktigt bra saker ihop. För visst har de, efter två filmer om tramsiga katt-och råttlekar, och nu inför en tredje, hittat varandra rätt bra. Det är när det bränner till som mest mellan Christian och Anastasia som Fifty Shades Freed fungerar. Men dessa gnistor är få och kan inte stå emot de femtio nyanser av ångest resten av filmen dunkar in i mig.
Generalfelet med Fifty shades Freed är inte förlagan. Denna ack så föraktade, men samtidigt populära, bok lägger absolut grunden för filmatiseringen. Men skickligare manusförfattare och regissörer hade märkt att deras film totalt saknar drivkraft. Den avslutande filmen inleder med make och hustru Greys smekmånad. Redan där sätts deras roller i äktenskapet på prov, när Anastasia vill knäppa upp sin behå på solstolen och Christian vädjar att hon låter bli. Och det är ungefär på den här nivån de större delarna av filmens konflikter ligger. Nästan patetiskt va?
Om vi skakar av oss att Christian och Anastasias relation mest består av att de envist jagar varandra, hittar vi faktiskt en annan motor i filmen. Jake Hyde, som länge varit ute efter paret, har kommit tillbaka till ytan för att avsluta den hämndresa han påbörjat. Med sin aggressiva framfart försätter han paret i ännu kraftigare gungning, och för att de ska ducka undan Jakes ondskefulla plan måste de först lära sig att kommunicera med varandra.
Maktspelet turturduvorna emellan är en grundpelare i trilogin, och efter tre filmer känns det mäktigt urvattnat. Vi är Frodo på Domedagsberget, som försöker kräma fram en droppe livsvätska. Studiobolaget kräver mycket som vill att vi lägger vår hårt förtjänade biobiljett på att följa två rika och fria vuxna vars främsta problem är att de ibland inte kommer överens. Och sedan förvänta sig att vi ska fängslas av det? Framför all annan film som finns därute? Nej, då hade de behövt blåsa rent i författarstugan.