Fasanjägarna (2014)

I köpenhamnspolisens källarlokaler arbetar Carl Mörck (Lie Kaas) och hans assistent Assad (Fares). De tillhör avdelning Q, en cold-case enhet som försöker utreda ouppklarade mord. En före detta polischef begår självmord för att genom sitt testamente få kontakt med avdelning Q. Motvilligt börjar Mörck läsa testamentet och inser att den bortgångne polischefens två barn blev brutalt mördade i en sommarstuga 1987. En ung lokalbo dömdes för dubbelmordet men barnens far försökte under hela sitt liv bevisa en annan utgång av händelsen. Avdelning Q antar den avlidna polischefens sista önskan och börjar undersöka fallet.

Mycket riktig inser de att något är fruktansvärt fel och de hittar en koppling mellan uteliggaren Kimmie (Curcic), tre av landets mäktigaste män och dubbelmordet. Mörck och Assad siktar in sig på att leta upp Kimmie men det gäller att de hinner först, för de mäktiga männen försöker också att hitta henne. Hon bär nämligen med sig information som under inga omständigheter får komma upp till ytan.

Sugen på en deckarfilm med högklassig spänning och utsökt story? Då är Fasanjägaren, som bygger på Jussi Adler-Olsens bok med samma namn, det perfekta valet. Som tittare kastas man i berättelsen mellan dåtid och nutid, smärta och mörker, samtidigt som man matas med spännande ledtrådar.  Detta är en hämndlysten film där varje karaktärs historia är intressant. Här finns inga stela biroller utan allt flyter runt av en anledning. Små skildringar vävs samman till en större och otäckare bild. Att varje skådespelare levererar bidrar givetvis till detta. Jag tycker mig också ana en viss inspiration av David Fischers berättarstil.

Diana Curcic gör en stark insatts som Kimmies vars personlighetsutveckling är gripande att följa och Fares Fares gör rollen som Assad med bravur. Varje gång som den smått socialt missanpassade Mörck sänker stämningen med sin buttra uppsyn lättar Assad upp situationen. De är ett udda radarpar som fungera.

Visst, en del klyschor figurerar filmen igenom och saker som sker har man sätt förut, exempelvis de delar som utspelas på ett internat där sadistisk härskarteknik råder. Men jag köper ändå allt detta eftersom underhållningsvärdet består. Vad som gör att Fasanjägarna inte når hela vägen är själva slutet. Det blir lite för mycket fantasi under vissa stunder när säcken skall knytas ihop.

För fler recensioner, listor och nyheter, följ Filmtopp.se på facebook och twitter.