Fantompojken (2015)

Regiduon bakom 2010:s hyllade animationsfilm En katt i Paris (2010) är tillbaka. Denna gången med ett äventyr som snyggt driver med den schablonmässiga deckargenren och blandar realism med övernaturliga inslag.

Vi befinner oss i New York. I centrum står elvaåriga Leo, en sympatisk storebror som kämpar mot en tuff sjukdom, förmodligen cancer. Kvällen innan han ska åka in på sjukhuset för att ta nya prover, berättar han en hemlighet för sin lillasyster Titti. När han sover, kan han lämna kroppen och i en fantomskepnad flyga runt och hjälpa människor.

På sjukhuset träffar Leo inspektör Hansson. En driven polis som ständigt hamnar i trubbel och retar gallfeber på sin chefen. Hansson kan, till skillnad från alla andra, se Leos fantomskepnad. När det plötsligt blir känt att en galenpanna till ärkeskurk "mannan med trasigt ansikte" tänker slå ut hela New Yorks datanätverk, börjar Leo och Hansson samarbeta för att störta banditen.

Nu ska du inte tro att Fantompojken är en ensidig actionrulle där enbart killar står i centrum. Nej, här finns det rum för både hjärta, humor och kvinnor. Utöver Leos kära mor och syster får vi möta fröken Anderljung. En ambitiös journalist som både vill hjälpa Leo och Hansson i deras jakt på"mannan med trasigt ansikte" och som verkar betyda mer för Hansson än vad han vill erkänna.

Fantompojken är underbart tecknad, från den läckra vinjetten till den spännande upplösningen. Den naiva stilen tillsammans med film-noire-tonerna blir en spännande kombo. Jag fullkomlig älskar scenerna när Hanssons trötta polischef uppfinningsrikt hittar på nya sätt att formulera sitt hat mot honom.

"Du är inte en nagel i ögat på mig, Hansson. Du är en kaktuströja jag måste ta på mig varje morgon"

De mer gripande scenerna är när Leo använder sin fantomskepnad för att se hur hans familj egentligen hanterar hans sjukdom. Utöver att vara hjärtskärande påminner de oss om i vilket bräckligt tillstånd Leo faktiskt är. Något som kan vara lätt att glömma bort emellanåt.

Bäst: Det är inte varje dag man ser en barnfilm som hintar till både Tintin och Sopranos.

Sämst: Dubbningen är tyvärr inte optimal och jag har en känsla av att filmen hade kunnat nå ett högre betyg på originalspråk.