Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott (2018)

Berättelsen tar vid ett halvår efter händelserna i Fantastiska vidunder och var man hittar dem (2016). Grindelwald (Johnny Depp) hålls fången hos trolldomsministeriet i New York men lyckas efter en gastkramande sekvens fly därifrån. På den andra sidan atlanten försöker Newt (Eddie Redmayne) häva sitt utreseförbud som drabbade honom efter de kaosartade händelserna i New York.

Newt får nyheterna om Grindelwalds flykt till Paris och får reda på att han måste döda honom för att få sitt reseförbud hävt. Han vägrar, men får sedan andra anledningar att ta sig till staden, bland annat tack vare en viss Albus Dumbledore (Jude Law). Med den både farliga och fragila Credance (Ezra Miller) på fri fot blir uppdraget dock svårare än beräknat. Vad är egentligen Grindelwalds plan och vad krävs för att stoppa honom?

Grundstoryn med det tidlösa temat "de goda mot det onda" har gjorts oräkneliga gånger förr. Och visst är Grindelwalds brott aningen klichéartad men det spelar mindre roll när tempot är rappt och det visuella berättandet på topp. Till skillnad från den tidigare filmen i serien känns inte världen befriad från magi. Produktionsdesignen är flera nivåer starkare och Yates har gjort sin läxa och verkligen tryckt liv i det visuella. Speciellt en sekvens innehållandes en cirkus på Paris gator är riktigt läcker och dessutom en tydlig homage till den gamla Tod Browning-filmen Freaks (1932).

Vid sidan av jakten på Grindelwald presenteras flera fascinerande sidospår. Ett par av dessa innehåller karaktärer och propps kända från de tidiga Harry Potter-filmerna. De mest inbitna fansen har alltså många spännande stunder att se fram emot. Därtill finns också mer utvecklade intriger som exempelvis historien om familjen Lestrange. Dessutom fängslar  Dumbledores bakgrundshistoria, mycket tack vare Jude Law's respektabla prestation. Han tolkar karaktären på sitt eget moderna sätt, utan att frångå tidigare versioners varma och mjuka grundstomme.

Filmens största svaghet är utan tvekan dess skurk. Karaktären Grindelwald har tillåtits byggas upp i två filmerna nu men är fortfarande på tok för risigt skriven för att jag ska ta han på allvar. Han känns förvisso oberäknelig, men inte tillräckligt skrämmande. Johnny Depp gör vad han försöker i rollen och det är som sagt inte där problemet ligger. I jämförelse med "Den som inte får nämnas vid namn" bleknar han totalt.

Allt som allt är "Fantastiska vidunder: Grindelwalds brott" dock ett klart sevärt äventyr som trots ett oväntat stort mörker mot slutet fungerar fint för hela familjen. Det ska bli riktigt spännande att se hur de olika sidointrigerna utvecklas i de kommande filmerna. Framförallt är det skönt att återigen ha etablerat ett förtroende för J. K. Rowlings förtrollande universum. Ett Harry Potter maraton ligger återigen risigt till!