Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter (2022)
David Yates ser ut att ro filmen i mål innan den kapsejsar
Filmtopps Axel Diedrichs har sett "Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter" och är positivt överraskad – även om det finns betydligt mer att önska.
Fantastiska vidunder-sagan har allt annat än övertygat. Efter en tveksam första film sågades uppföljaren vid fotknölarna och Johnny Depp-kontroversen skulle ge hela serien extra beska. Fyra år senare är det nu dags för den tredje filmen, Dumbledores hemligheter, och det känns att den svurne Harry Potter-regissören David Yates och gänget gjort nytt krafttag.
I Dumbledores hemligheter håller den onda Gellert Grindelwald (nu ersatt av Mads Mikkelsen) på att kasta om hela trollkarlsvärldens ordning genom att ta politiskt styre. Under ledning av Professor Albus Dumbledore (Jude Law) får vår magizoolog Newt Scamander (Eddie Redmayne) uppdraget att leda ett farligt uppdrag för att rädda både trollkarlar och mugglare. Vid sin sida har han häxan Eulalie Hicks, sin mugglarvän Jacob Kowalski, brorsan Theseus och förstås hans små djurvänner.
Efter en andra film många helst av allt vill radera ur sina minnen, måste Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter klassas som en rejäl höjning. Medan Grindelwalds Brott är proppad med sekvenser där saker och ting mest bara händer utan någon betydande tyngd, låter man nu scenerna få desto mer tid på sig att landa och bilda en bättre helhet.
Fokus ligger också mycket mer på karaktärsbygge framför plotdriv och intrycket är att produktionen ser på Dumbledores hemligheter som en nystart snarare än något annat. Det märks också att man här arbetat flitigare med effektarbetet. I relation till Grindelwalds Brott, en soggig CGI-smet som osar av slappt hantverk, imponerar det visuella uttrycket desto mer i Dumbledores hemligheter.
Faller på deprimerande uppgörelse
Vi kommer dock inte undan en och annan steril karaktär (Ezra Miller är brutalt charmlös som Albus Dumbledores hämndlystna bror Creedence), men desto roligare är Mikkelsen i rollen som Grindelwald. Och drygt nittio minuter in är Dumbledores hemligheter ett behärskat cinematiskt äventyr. Den har tillräckligt hög grundkvalitet för att vi ska svepas med, och flera gånger skiner också de kreativa inslagen. Bäst är det när Newt ska rädda sin bror från ett avgrundsmonster och samtidigt måste dansa med en armé av illbådande krabbor för att inte istället bli uppslukad av dem.
Långt inne är det här den bästa filmen i Fantastiska vidunder-serien. Men stället för att ge oss det där extra lyftet under sin sista tredjedel, tappar Dumbledores hemligheter schvung och ebbar ut i vad som är en brutalt tråkig final. Ett förutsägbart och barnsligt antiklimax som bottnar i tjafs på den politiska tronen. Det enda jag kan tänka mig att die hard-fansen kommer gilla med slutet är att det öppnar för flera filmer.
Men fram tills sista akten finns det tillräckligt mycket att gilla med "Dumbledores hemligheter" för att ska gå förbi "Grindelwalds Brott" – och det med råge.