Familjen Bigfoot (2020)
För stora skor att fylla.
Eric Diedrichs har sett "Familjen Bigfoot" och är kluven till upplevelsen. Samtidigt som sensmoralen med att värna om naturen är viktig, är själva filmen inte mycket att hänga i granen. Skorna är helt enkelt för stora att fylla, till och med för världens mest storfotade familj.
Efter att ett genetiskt experiment går snett förvandlas forskaren och familjemannen James Harrison till Storfot/Bigfoot/Sasquatch, alltså det där mytomspunna väsendet som det cirkulerats gryniga bilder på i flera decennier. I detta fallet är alltså inte Bigfoot någon förhistoriska jätte-apa, utan snarare produkten av valfri "Marvel-origin-story".
Efter att ha spenderat flera år i skogen på flykt från något elakt, DNA-suktande forskningsbolag, har Bigfoot äntligen kommit tillbaka till sin familj. Hans fascinerande historia och hunkiga nya look har gjort honom till något av en superstjärna. Men Bigfoot vill inte slå mynt av sin nyvunna publika framgång, utan istället använda den till att göra något gott.
Detta något blir att dra till Alaska med mobilen och göra virala klipp om några hippies som demonstrerar mot ett modernt oljeföretag. Bolaget i fråga drivs av en snubbe i hästsvans, som envist hävdar att deras metoder är miljövänliga. Men finns det verkligen något som heter "miljövänlig olja"?
När Bigfoot plötsligt försvinner bestämmer sig resten av familjen att undersöka saken närmare. Det blir ett son och mor-äventyr med sällskap av två familjevänner (en björn och en tvättbjörn).
Att göra en barnfilm om miljöbovar är givetvis ingen dum idé. Planeten håller på att gå under och vi behöver alla höja våra blickar, särskilt de vuxna som sitter med i salongerna. Tyvärr är inte Familjen Bigfoot särskilt bra i övrigt. Trots att filmen har ett enkelt upplägg så klampar den flera gånger på sin egna logik.
Exempelvis är det rätt otydligt hur Bigfoots grabb har fått hans "Bigfoot-superkrafter" när det verkar som att sonen blev till föra pappans förvandling. På tal om superkrafter, varför kan morsan tala med djur i vissa scener när det flera gånger understryks att hon specifikt saknar denna begåvning?
Jag tror inte heller att barnen kommer att uppskatta alla tradiga skämt med den buttra älgen, eller de märkliga inslagen med "spökstaden" som inte är en spökstad. Vad var poängen där? Samtidigt finns här några fina stunder och ett och annat skämt landar rätt.
Trots god sensmoral subblar "Familjen Bigfoot" på sina egna stora fötter. Man vill mycket, men trots en rejäl uppsättning bjässe-fossingar är skorna för stora att fylla.