Falling Down (1993) – Individens hämnd på samhället
Joel Schumacher är regissören som bett om ursäkt för Batman & Robin. Men han är även mannen bakom Falling Down (1993), en av 90-talets bästa filmer, som handlar om en mans uppror mot samhället.
En man (Douglas) sitter i en trafikstockning en sommardag i Los Angeles. Det är varmt, de andra bilisterna är oförskämda och trafiken rör sig inte det minsta. Mannen bestämmer sig plötsligt för att bara lämna sin bil där på motorvägen. Detta är startskottet för mannens långa färd hem under vilken han gör uppror mot allt och alla. Den enda som förstår precis hur farlig denna man är, är Prendergast (Duvall), en polis som går i pension i slutet av dagen.
LÄS OCKSÅ: Recension: Westworld (1973)
På ytan har denna film ett stort underhållningsvärde. Douglas’ karaktär vägrar finna sig i all den oförskämdhet de flesta av oss nog skulle finna irriterande men inte göra något åt. Han reagerar våldsamt när en snabbköpsägare vägrar ge honom växel, så att han kan ringa ett telefonsamtal från en telefonkiosk. Han reagerar på samma sätt när gängmedlemmar försöker hävda sig mot honom när han sätter sig att vila på ett betongblock i ”deras” revir. Men det tar inte slut där. Han avreagerar sig på alla. Detta gäller allt från en oförskämd man som vill använda en telefonkiosk till att använda en bazooka för att ge ett gäng byggare ”något att fixa”. Filmens underhållningsvärde har en tendens att göra att filmen misstolkas som en hyllning till huvudkaraktärens hämnd mot samhället istället för en kritisk skildring av samhället. Och det är beklagligt.
Under ytan berättar denna film en historia om en mentalt skör man, som gjort allt ”rätt” i livet, i alla fall om man frågar honom, och ändå blivit utstött. Vi får veta hans namn, William Foster, men han identifieras ändå som ”D-Fens” i eftertexterna, eftersom hans karaktär symboliserar den marginaliserade kontorsarbetaren som förlorat allt på grund av att han är överflödig och utbytbar; det enda märkvärdiga med honom är registreringsplåten på hans bil som är just ”D-Fens”. Han är egentligen inte arg på människorna han avreagerar sig på. Han har blivit sviken av samhället. Eftersom han inte kan ta hämnd på samhället, tar han ut sin ilska på samhällets invånare. Det vill säga alla.
Michael Douglas (f. 1944) är andra generationens skådespelare. Hans far är Kirk Douglas, bland annat känd som titelfiguren i Spartacus från 1960. Douglas den yngre slog igenom på 80-talet i äventyrsfilmerna Den vilda jakten på stenen och uppföljaren, Den vilda jakten på juvelen. Han vann även en Oscar för rollen som tuffingen Gordon Gekko i Wall Street. Han gjorde sig dock nog mest känd för tre filmer som skulle kunna betecknas lite som mjukporr, Fatal Attraction, Basic Instinct och Skamgrepp. Äventyrsfilmerna är visserligen underhållande, men jag kan inte säga att var imponerad av vare sig Wall Street eller mjukporrs-trilogin.
LÄS OCKSÅ: Recension: Ant-Man (2015)
I Falling Down imponerar dock Douglas stort. ”D-Fens” ser sig själv som en lugn och resonlig person. Det är alla andra som är problemet. Så när han får sina våldsamma utbrott, ser han det som motiverat. Detta förmedlas genom Douglas prestation, som, trots karaktärens lynnighet, alltid känns finstämt. Karaktären går en fin balansgång mellan att vara representativ för den marginaliserade människan och en mångfacetterad karaktär, vars beteende är resultatet av ett antal händelser. Även Duvall bjuder på finfint spel som den åldrande polisen. Han är motsatsen till ”D-Fens”. Han är lugn, sansad, artig och eftertänksam, vilket är vad som gör honom till den enda som ens kan uppmärksamma det faktum att en ”alldaglig” man löper amok i Los Angeles.
”D-Fens” är en helt vanlig man. Han skulle kunna vara vem som helst. Detta är som tydligast när han möter en man (Curtis-Hall) som har exakt samma kläder som han själv, som står utanför en bank och ilsket protesterar mot bankens orättvisa behandling av honom. På sätt och vis är Falling Down motsatsen till en superhjältefilm. ”D-Fens” är en antihjälte som ser ut som vem som helst och ger sig på samhällets invånare istället för att försöka beskydda dem. Trots detta kan man inte låta bli att sympatisera med honom. I slutändan är han en tragisk figur, som inte kan vinna.
Bäst: Samhällskritiken
Sämst: Att filmen misstolkas på grund av sitt underhållningsvärde