"Fallet" avsnitt 1 & 2 – Deckarsatir med bortkastad potential
Serie: Fallet (2017)
Regi: John Holmberg
Manus: Erik Hultkvist, Tapio Leopold, Rikard Ulvshammar och Robin Muhr.
Med: Adam Godley, Lisa Henni, Tomas Von Brömssen, Christoffer Nordenroth m.fl.
Avsnittslängd: 28 min
Brittiske Tom Borg (Adam Godley) och svenska Sophie Borg (Lisa Henni) är två undermåliga poliser, vars vägar korsas när en man blir mördad i lilla Norrbacka. Tom har stora problem med sitt självförtroende medan Sophie snarare har överdrivet mycket pondus. Tillsammans med Norrbackas Polischef Klas Wall (Tomas von Brömssen) och dennes styvson Bill (Christoffer Nordenroth) får de i uppdrag att lösa ett mystiskt religiöst lustmord.
INTERVJU: Tomas von Brömssen om sin sista revy
Buddy-Cop intrigen, där ett omaka par tvingas jobba ihop "for the greater good", har konceptuellt setts hundratals gånger förut, både i filmens och TV-seriernas värld. I Fallet försöker manusförfattarna skapa komik, likt Edgar Wright gjorde i Hot Fuzz, genom att driva med genrens vanligtvis förutsägbara händelseförlopp. Det är helt enkelt en satir på seriösa svenska deckare som Beck, men också brittisk crime-drama får sig en känga.
Till en början är det en ganska lovande satir som presenteras. Speciellt är en inledande sekvens i pilotavsnittet, där osäkre och kraftlöse Tom konfronterar ett gäng högt uppsatta brittiska herrgårdsmän, riktigt rolig. Parodin på Morden i Midsomer sitter som handen i handsken. Överlag fungerar dra-det-till-sin-spets humorn bra, det är på andra plan som Fallet tyvärr brister.
För det går inte riktigt att tvätta bort känslan av filmskoleproduktion. Ett storslaget och praktfullt foto försöker förgäves väga upp för en oerhört inkonsekvent regi. Karaktärerna känns som billiga karikatyrer, hämtade från någon uppföljare till Nakna Pistolen. Därtill tycker jag att skådespelarna, med undantag för Adam Godley, har förvånansvärt dålig timing och många skämt, som säkert var roliga på pappret, rinner ut i sanden.
Sammanfattningsvis känns Fallet som bortkastad potential. Ett fräscht koncept förvandlas med tiden till ett segment hämtat ur valfri säsong av humorprogrammet Partaj. Visst finns här stunder där jag skrattar, speciellt åt Tom Borgs hopplösa brist på karisma, men allt som allt lyser skratten med sin frånvaro. Det är oklart om jag kommer att ge serien en ny chans. Jag är kluven till att betygsätta någonting efter att ha sett en bråkdel av slutprodukten. Dock är jag efter två halvtimmesavsnitt inte speciellt imponerad.
