Fäktaren (2015)
Vi befinner oss några år efter andra världskrigets slut. Den unge, estländska fäktaren Endel (Märt Avandi) tvingas att fly ifrån Leningrad eftersom den den sovjetiska underrättelsetjänsten, KGB, är efter honom på grund av sitt kontroversiella förflutna. Han återvänder till sitt hemland och byn Haapsalu där han startar ett nytt liv som den lokala skolans gymnastiklärare. När Endel lär ut fäktning till skolans ungdomar blir rektorn (Hendrik Toompere) misstänksam. Barnen ser dock Endel som en fadersfigur och sätter sitt hopp till honom. Så småningom blir skolan inbjudna till en fäktningstävling i Leningrad och Endel blir tvingad till ett moraliskt vägskäl. Ska han fly och rädda sitt eget skinn eller stå upp för barnens rätt till ett normalt liv?
Andra världskriget och efterkrigstiden är händelser som frekvent har filmatiserats, ofta från den vinnande sidans perspektiv. Mer sällsynt är filmer som skildrar andra världskriget ur minoritetsländernas synpunkt, som även efter krigets slut fick uthärda omätbar pennalism. I Fäktaren belyser regissören Klaus Härö just en sådan situation, baserat på en sann historia, där han fokuserar på Sovjetstyrda Estland åren efter kriget.
Den finske regissören gör det bra, mycket bra. Rent visuellt är filmen vacker att titta på med många långa, nästan drömlika, tagningar. Den skitiga estländska småstaden är perfekt uppbyggd och genom Härös regi och Tumo Hutris foto sitter tidskänslan som handen i handsken. De scener när Endel vandrar ute i den lortiga, snötäckta estniska byn är estetiskt filmgodis.
Också den finstämda och melankoliska filmmusiken, vilken påminner om kompositören Joe Hisaishis musik från det animerade mästerverket Spirited Away (2001), är underbar och bidrar till en ökad tyngd. Dessutom sköter sig filmens aktörer och aktriser med bravur, där huvudrollsinnehavaren Märt Avandi sticker ut mest. Endel har en dold frustration och ett stort hjärta, något Avandi illustrerar ljuvligt med sin djupa blick och naturliga utstrålning. Han har även en strålande kemi med både filmens barnskådespelare – som även de imponerar – och Ursula Ratasepp som spelar Endels förälskelse.
Till skillnad från Daniel Espinosas engelsktalande KGB-Thriller Child 44 (2015) pratas det här på originalspråk (estniska, ryska och armeniska) vilket är fördelaktigt eftersom det ingjuter mer realism. Ytterligare en sak som imponerar är Härös förmåga att skildra olika moralfrågor. Skolans korrupta rektor, gjord riktigt obehaglig av Hendrik Toompere, påpekar att: "Fäktning är inget lämpligt intresse för arbetaren". Senare i filmen – när KGB-män paradoxalt applåderar och stöttar en Moskvabördig barnfäktare – verkar det snarare som att fäktning inte lämpar sig för de förutbestämt underlägsna.
Överlag finns det en röd tråd filmen igenom där fäktningen indirekt står för dessa människors motståndskraft mot det statliga förtrycket. Dock finns det givetvis också en mångbottnad rädsla. I en Scen, där en äldre man trotsar den kommunistiska andan för att hjälpa Endel, framkommer detta extra tydligt. Han utstrålar mod och pondus samtidigt som rädslan tränger fram i ögonen när rektorn meddelar att "skolinspektionen" måste kontaktas. Det är en av filmens mest gripande scener. Lite synd är att fäktaren, trots många laddade stunder där jag blir riktigt berörd, saknar ett ordentligt emotionellt klimax. En längre speltid hade varit fördelaktigt, det slår ibland om väldigt snabbt, där känslorna hade kunnat få växa fram mer successivt.
Sammantaget är Fäktaren en stark och mycket välskapt filmatisering om kärlekens kraft, heroiskt mod samt diktaturens orättvisor. Samspelet mellan regi och foto, den fantastiska musiken och en suverän Märt Avandi gör filmen till ett drama som skiljer sig från mängden. Några få negativa aspekter gör att den absoluta toppen aldrig nås men filmen är klart värd sin Golden-Globe nominering, för bästa utländska film, som den fick vid förra årets gala.
Fäktaren hade premiär i flera länder förra året, i Sverige har filmen biopremiär den 19 augusti. Kanske inget för barn, dock en varm rekommendation från mig till alla vuxna!