Fågelfångarens son (2019)
Richard Hobert levererar spännande och intrigfullt drama.
Richard Hobert är tillbaka med ett nytt drama. Denna gången ligger fokuset på gamla arvslagar och intriger. "Fågelfångarens son" är en klart sevärd film, även om historiens vändningar och karaktärernas beslut känns lite för konstruerat emellanåt.
I Richard Hoberts nya film får vi bekanta oss med en färöisk familj på 1800-talet där fadern, Esmar, försörjer sin hustru, Johanna, och döttrar med att fånga fåglar längs öns klippor. De hyr gården av Esmars girige broder Såmal, som nu planerar att vräka dem för att få nyttja marken själv – eller är det mer för att demonstrera sin makt? Han är nämligen olyckligt förälskad i Johanna.
I lagens mening förlängs familjens arrende med 39 år så fort en son föds till arvtagare, men Esmar och Johanna får bara döttrar. Nu tickar klockorna likt aldrig förr och de har bara ett år på sig att få en son innan Såmal kan tvinga dem att lämna sitt hem. Efter en lång funderare och en rejäl fylla, bestämmer de sig desperat för att låta en annan man befrukta Johanna, vilket blir startskottet på ett intrigfullt drama.
Utöver ett intressant uppslag och en och annan vändning, bjuder "Fågelfångarens son" på en hel del vackra miljöer. Det tar lite tid, men efter ett tag kommer skådespelarna in i sina karaktärer och bjuder på fint skådespel. Framförallt är Vígdis Eliesersdóttir Hentze Bjørck övertygande i rollen som Johanna.
Tyvärr känns inte filmens kärnfokus alltid riktigt i hamn. Vissa av karaktärernas beslut känns lite märkligt motiverade och vissa händelser känns lite för konstruerade. Det blir liksom lite väl mycket drama bara för dramats skull. Likväl är Fågelfångarens son en film att rekommendera.
Det är synd att Richard Hobert, som egentligen alltid gjort film med väldigt intressanta uppslag, så länge ha behövt bära oket av "Tre Solar." Med "Fågelfångarens son" hoppas jag att han välkomnas in i värmen igen. Återigen har han bevisat att han har en känsla för att vaska upp spännande historier.